I Kreutzersonaten får vi möta en man som bekänner för en främling på ett tåg om varför han mördade sin fru. Det är ett av Lev Tolstojs senare verk, vilken orsakade stora rabalder inom kyrkan som tog avstånd ifrån hans idéer.
Kreutzersonaten ska tydligen ge uttryck för väldigt annorlunda åsikter om sex och äktenskap. Varför i allsin dar vill någon förespråka total avhållsamhet inom äktenskapet och varför är 99% av alla äktenskap olyckliga?

Hoppas ni hakar på! Vi gör som tidigare; alla som vill vara med kan lämna en kommentar härunder. Läs och begrunda, skriv senare ett inlägg om vad du tyckte (antingen i kommentarerna under detta inlägget eller i din egen blogg) . Jag har fått en del förfrågningar på mailen om man måste ha en egen blogg för att få vara med, och absolut inte! Bara tyck till här under! Ju fler som läser, desto roligare, eller hur?!

Jag hade trott att Azzopardi skulle röra sig på gränsen till det poetiska. Men inte. Hennes språk är enkelt och vardagsnära. Hon följer paralellt två ärrade unga människors livsöden. För Lewis handlar det om att acceptera sin brors död tjugo år tidigare. Anna har svårt att gå vidare efter minnena från sin döda pappa, och den anstränga relationen till sin mamma. Ganska förutsägbar handling, när vägarna (äntligen) korsas hade jag nog förväntat mig mer.

I Huset med de glömda dörrarna får vi ömsöm följa kärleksförhållandet mellan Miranda Torres och José i den spanska staden Ocanja, ömsom den stumma flickan som slutar att tala den dag mamma försvinner ifrån henne. Flickan söker sig till hushållerskan Abuela, som blir all den kärlek och trygghet hon saknat, men som en dag även hon försvinner.

Den genomgående trenden i Agneta Aras böcker är att hon leker med människor som på något vis står utanför det naturliga. I Huset med de glömda dörrarna får vi möta Miranda Torres följeslagare Jonny Rivera, en mänsklig gestalt (även om det alltid nämns att han saknar skugga) Han är Mirandas beskyddare, trogen som en hund. Han är vuxen och tystlåten, och folk behandlar honom alltid annorlunda, även om vi aldrig får veta varför. I Det har varit kallt i Madrid laborerar Agneta Ara men en flicka som sovit i flera år, ända sedan hennes mor övergett henne. Den sovande flickan lever ändå för människor runt omkring henne på samma vis som om hon vore närvarande. Inte minst för den unga man som blir förälskad i henne.

Språklöshet är det genomgående temat i Aras böcker.

Efter att ha avslutat Det har varit kallt i Madrid, var jag tvungen att gå tillbaka och läsa Agneta Aras tidigare romaner. "Antonio Gades kommer inte", är den första romanen, från 1990. I romanen försvinner den spanska flamencodansaren Antonio Gades spårlöst och lämnar efter sig sin hund på den spanska ambassaden. Det blir ambassadtjänstemannen Annika Rydén som får ta hand om hunden i väntan på att Gades ska dyka upp. Problemet är att han aldrig gör det. Däremot skickas det till Annika en biljett och inbjudan att komma till Paris. Det blir en resa till slut, och Annika träffar hans fru och vänner men aldrig honom själv- en roman om frånvaro.

Precis som i Det har varit kallt i Madrid, speglas människans relationer och alla de känslor som följer med den. I "Antonio Gades kommer inte" får vi följa Annikas förhållande till modern (som dör), den alkoholiserade brodern och pojkvännen som står för trygghet men som kanske inte är den rätta. Jag gillar Agneta Aras språk, men tycker nog att hon utvecklats till det bättre som författare i den senast utgivna romanen, där hon fullt ut laborerar med sitt poetiska sätt att uttrycka sig, där så mycket ryms mellan raderna.

Från vecka ett gav denna bok ramaskri vilket är oerhört roligt. Kolla in länkarna till alla som tyckt till. Visst är det väl trevligt med böcker som har lika många tolkningar som antal läsare?! Vad är det som är mest sjukt tycker ni?

Själv känner jag mig motvilligt ganska imponerad. Jag tycker att Bataille lyckades med något som Sade inte gjorde, att skildra två sjuka unga människors resa i "sexualiteten". Jag sätter det inom parantes eftersom sexualiteten känns sjuk och frånstötande (inte vad man förknippar med en "erotisk klassiker direkt). Ribban sätts redan från början med dessa sjuka inslag av ägg och urin, som senare knyts ihop med upplevelsen mannen har av sin egen pappa. Enligt min uppfattning är den scenen avgörande, för hur jag väljer att uppfatta hela boken. Det är det som skapar den psykologiska insikten. Tycker ni att boken har någon sådan insikt?

Huvudpersonerna beskrivs aldrig närmare. De lever enbart genom sina drifter, genom sitt beteende, sin njutning och sin ångest över sina handlingar. De blir aldrig några "personer", Alla drifter vävs samman och blir ett; njutning och ångest, liv och död. Sexualiteten framställs som rasande? Jag kommer att tänka på de expriment som gjorts på råttor (minns inte exakt, om någon gör det får ni hemskt gärna rätta mig) som satts i bur och haft tillgång till någon form av spak som utlöst lustkänslor hos dem. Det visade sig att en del råttor inte förmådde sluta hantera denna spak, utan många höll på tills de dog. I Ögats historia kan de inte heller hantera sin lust.

Hoppas att fler väljer att läsa Ögats historia och tycker till! Var det intressant att föreslå fler "avvikande" böcker till utmaningen eller ska vi hålla oss till "de gamla goda stabila klassikerna"?

Nu har jag lånat Elfriede Jelineks bok Lust som ska försöka överträffa Bataille. Ska bli riktigt spännande.

Vi har också läst Ögats historia:

Theresan en blogg om böcker och läsande

Nu är jag haft en skön vecka utomlands. Ännu trevligare att komma hem blev det förstås när Brittens överaskning väntade i brevlådan, en skiva med Patrick Watson! Jag ryser i hela kroppen! Tack snälla Britten, du och din blogg värmer!

Med till värmen följde naturligtvis ett par böcker; hade med mig utmaningens böcker, både Ögats historia och Madame Bovary sträcklästes under semestern. Sedan blev det Kärlekens brutala språk med Alicia Erian. Den kunde inte riktigt mäta sig med hennes tidigare bok Towelhead. Hann också med Everything you know med Zoe Heller. Hhrmm... Phil Roth måste ha kopierat Zoe Hellers handling i sin senaste bok Envar.. Har ni tänkt på att handlingen är densamma? Hjärtsjuk karriärman i övre medelåldern ser tillbaka på sina misslyckade relationer? Ska kanske inte döma för hårt ännu. Är bara halvvägs. Fast Everything you know kan ännu inte på långa vägar mäta sig med den fantastiska Anteckningar om en skandal. Det är hennes andra bok. I sep kommer Zoe Hellers tredje bok ut på engelska, The believers. Då får man hänga på låset !

Det känns dessutom otroligt härligt att komma hem och upptäcka att Ögats historia redan väckt ramaskrin i bokbloggsvärlden och att fler av er tänker sätta igång att läsa den! Åh så roligt. Det här bådar gott :-)