När döden kommer vill vi så gärna förstå. Vi vill så gärna veta vilka våra föräldrar egentligen var. Jag förstår verkligen Mustafas önskan. Hans mamma har fått cancer och ska snart dö. Han har känt henne hela sitt liv, men så som barn känner sina föräldrar. Han vill veta hur livet format henne, vad hon tänkt och känt, hur det varit att utvandra och komma till ett nytt land. Hur det formade att hennes första sju barn dog ifrån henne. Han vill känna henne inpå djupet, verkligen förstå för snart finns inga svar.

I flera månader vårdar de sin mamma hemma i lägenheten, familjemedlemmarna turas om att sitta. Det är en vacker skildring av vilka stora kulturella skillnader det finns i synen på äldre. Ska de stuvas in på avdelningar eller ska barnen ta hand om sina föräldrar, så som föräldrarna en gång tagit hand om dem?

Det är också en oerhört vacker skildring av utvandring. Mustafas mamma känner sig aldrig riktigt hemma i det nya landet. Hemma är hemma, bland olivlundarna och i byns gemenskap. Hon kan inte läsa och skriva och det blir en seger när hon slutligen lyckas skriva sin egen namnteckning. Köket känns bara skrämmande med alla moderniteter. Allt eftersom åren går rotar sig barnen, och det blir ännu mer avlägset att återvända "hem".

Här finnns också EN KÄRLEKSFÖRKLARING TILL BIBLIOTEKEN, läs 66-94