Kan ens motvilja för huvudpersonen helt få en att tappa lusten till boken? Jag tror det. I den otacksamma följer vi Yan Zi, tjufofem år gammal. Hon lever mig veterligen bara för att straffa sin mor, och allt hon gör relateras till modern som hon har en mycket besvärlig relation till. Man kan väl säga så här; att bandet aldrig riktigt har kapats och det enda man vill göra som läsare är att skaka om denna stackars lilla människa? Någon som har läst den och tycker annorlunda?

Jag får lite associationer till Marmorhud av Slavenka Draculic, som jag läste för länge sedan. Hon hade inte heller riktigt bearbetat sin mor och dotter relation, och säga vad man vill om dem båda, så får de mig i alla fall att känna saker och ting! Elisabets Grates förlag har ännu aldrig gjort mig besviken. Hur viktigt tycker ni det är att bli berörd i läsningen?