Afrikanen är en oändligt vacker skildring av att leva i samklang med naturen. Det är Le Clézios egen historia om hur han som åttaåring kommer till Nigeria för att träffa sin pappa, som arbetar som läkare i den afrikanska bushen. Ett porträtt av Afrika men lika mycket ett porträtt av författaren själv.

"Det var här, i detta landskap, jag levde mitt fria, vilda, nästan farliga liv. En rörelsefrihet, en frihet i tanke och känsla som jag aldrig senare har erfarit" (Le Clezio Afrikanen s.16)

"Som barn brukar man inte ord, och orden förbrukas inte. Det är en tid jag lever långt ifrån adjektiv och substantiv. Jag kan inte säga eller ens tänka: imponerande, ofantlig, kraft. Men jag kan uppleva vad orden avser. Hur trädens raka stammar sträcker sig mot natthimmelns kupol däruppe och hur bladverket sluter sin tunnel kring den blodröda laterivägen mellan Ogoja och Obudu, jag erfar starkt de nakna kropparna som glänser av svett i byarnas gläntor, kvinnornas breda former, barnen som hänger vid deras höfter, allt detta som bildar en äkta och sammanhängande helhet"
(Le Clézio Afrikanen s.8f)

Mer om Le Clézio och Månadens nobelpristagare finner du här! Var med och tyck till om nobelpristagarna!

När döden kommer vill vi så gärna förstå. Vi vill så gärna veta vilka våra föräldrar egentligen var. Jag förstår verkligen Mustafas önskan. Hans mamma har fått cancer och ska snart dö. Han har känt henne hela sitt liv, men så som barn känner sina föräldrar. Han vill veta hur livet format henne, vad hon tänkt och känt, hur det varit att utvandra och komma till ett nytt land. Hur det formade att hennes första sju barn dog ifrån henne. Han vill känna henne inpå djupet, verkligen förstå för snart finns inga svar.

I flera månader vårdar de sin mamma hemma i lägenheten, familjemedlemmarna turas om att sitta. Det är en vacker skildring av vilka stora kulturella skillnader det finns i synen på äldre. Ska de stuvas in på avdelningar eller ska barnen ta hand om sina föräldrar, så som föräldrarna en gång tagit hand om dem?

Det är också en oerhört vacker skildring av utvandring. Mustafas mamma känner sig aldrig riktigt hemma i det nya landet. Hemma är hemma, bland olivlundarna och i byns gemenskap. Hon kan inte läsa och skriva och det blir en seger när hon slutligen lyckas skriva sin egen namnteckning. Köket känns bara skrämmande med alla moderniteter. Allt eftersom åren går rotar sig barnen, och det blir ännu mer avlägset att återvända "hem".

Här finnns också EN KÄRLEKSFÖRKLARING TILL BIBLIOTEKEN, läs 66-94