En man tröttnar på sin hustru och anklagar henne för otrohet. Inom några timmar stenas hon till döds. Vi får en mycket ingående och plågsam beskrivning av hur en sådan avrättningen ska genomföras och hur hon långsamt dör inför läsarens ögon. Känner sådan totalt maktlöshet, precis som kvinnorna i boken.

"Det är männens lag, det är den lag männen skriver och dom säger att det är Guds lag" (89).

En fruktansvärd roman om en hel by som formas till bödlar och ser det hela som en folkfest. Tappar all tro på mänskligheten när jag läser sådana här skildringar.

Har ni läst den eller någon liknande?

En underbart varm och sakligt berättande afrikansk skildring av turerna i ett kärleksfullt äktenskap. Nära och ingående skildras folktron och sederna hos Tanzanias ukerewe folk, en läsupplevelse som stannar kvar.

Vi får följa Myombekere och Bugonoka i sin relation där de har svårigheter att uppfylla själva livsmeningen i äktenskapet hos deras folk; att bilda familj. I ett samhälle där barn är kärnan för själva äktenskapet, blir det allt svårare för dem att stå upp för att de vill leva tillsammans, även om det kanske inte innebär några barn.
Något som i Regnmakarens barn nämns ofta och ingående är den omsorgsfullt beskrivna MATKULTUREN, framförallt detta omtalade bananöl. Någon som smakat?

Modig debutbok om en ung man som uppfostras som ett Jehovas vittne. I tonåren kommer han alltmer till insikt om att tron kanske inte är den sanning han sedan länge varit fast övertygad om.

Klart läsvärd, känns inte som en renodlad kliché som kör enligt det gamla vanliga konceptet "uppväxt i en hård religion, nu fri". Däremot ger boken en väldigt nyanserad bild om hur det kan vara för en ung person att växa upp med en annorlunda livstro, samtidigt som man ska vara en del av det vanliga samhället. Henrik Pettersson skriver väldigt öppenhjärtligt om en uppväxt som kräver lite mer kamp, och frustrationen i att ständigt behöva försvara sin tro och vara stark i sin övertygelse.

Lite bonusinformation: Henrik informerar om att man inte uttalar Jehovas med betoning på å:et (som egentligen inte finns så varför i allsin dar envisas vi alla med att säga Jehåvas?)

Håll föresten ögonen öppna; inom kort kommer en utmaning...

Jag har sett Miss Potter nu i dagarna, en feel good film ända ut i fingerspetsarna! Given mysfilm under julmånaden med underbara engelska miljöer och samtidigt en inblick i den berömda barnboksförfattaren Beatrix Potters liv. Det finns dessvärre recensenter som stör sig på den stackars kvinnans läppar, så till den vida grad att de tycker att de förstör filmupplevelsen, läs här eller här. Men, om ni tror att ni kan leva med det, är det bara att kura upp er i tvsofforna och njuta :-) Klippet med Let me teach you how to dance i bakgrunden, håller inte heller igen på mysfaktorn.

I alla år har Clair gjort allt för att vinna sin mors kärlek. Relationen har alltid varit ansträngd, och trots att hennes mamma nu blivit så gammal att hon inte kan klara sig själv, så fortsätter hon att kränka sin dotter. En dag brister det helt, och Clair dödar sin egen mamma.

Alice Sebold har laborerat med Brott och straff konceptet; att redan på ett tidigt stadium låta det fasanfulla hända. Sebold ägnar sedan den restrerande delen av boken till Clairs förvirrade psyke efter själva mordet. Hur hon förtvivlat ägnar tiden till att dölja sitt brott och rannsaka sitt eget inre. En fantastisk skildring av hur en vanlig människas inre kaos driver henne till bristningsgränsen, och hur hon drabbas av en impuls och begår en handling som ödelägger allas liv.

Vad händer med förhållandet och ens inre när vägen till ett barn inte går spikrakt, och paret istället måste ta omvägen kring hormonbehandlingar och VUL var och varannan dag? Samtidigt som släkt och vänner spottar fram ungar på löpande band.
Ett svårt ämne, men boken känns ändå inte tung eftersom den är skriven med glimten i ögat. En modernare motsvarighet inom samma tema är Ramona Franssons Älskling, vi blir inte med barn. Nu är även välkända Åsa Jinder ut med "Vill du ha barn med mig".