Amoroso- Nu vill jag sjunga dig milda sånger

I Rifbergen råder hungersnöd och torka. Författaren växer upp under hårda villkor med en undfallande mor och en tyrannisk far. Snart får han klara sig själv. Livet går snart ut på att knarka, köpa horor och slåss. Inte konstigt att pojken blir helt förstörd med en människosyn som gör mig alldeles mörkrädd med sina ingående sexskildringar. Riktig country noir, fast miljön är förlagd till Marocko.

I Lyrans jorden runt utmaning föreslogs Tusen strålande solar, men eftersom jag inte hunnit få tag på den så blev det istället författarens första bok.

Flyga drake är en berättelse om vänskap som verkligen stannar kvar i ens hjärta. Bloggare har lovprisat denna roman. Bakom disken på biblioteket har jag aldrig mött någon som inte tyckt om den. Högstadieungdomarna gillar den. Flyga drake är helt enkelt en liten juvel som verkar gå hem hos de flesta.
Amir och Hassan växer upp sida vid sida, men uppfostras i två skilda världar då Amir är son till en rik man, medan Hassan är hazar och son till deras tjänare. Hassan är trofast och sviker aldrig, men när Amir en dag får chans att stå upp för sin vän sviker han. Mer behövs inte sägas. Denna juvel måste själv upptäckas.

Jag hade (som vanligt) en massa möbler att fixa till, så jag läste romanen som ljudbok med Krister Henriksson som uppläsare. Egentligen brukar jag irritera mig på att de läser långsamt, men när det är Krister Henriksson så funkar det av någon anledning. Jag läser själv väldigt snabbt och vill kunna läsa en ljudbok på samma vis som jag läser vanliga romaner. Det är en parantes, men gissa om det kändes trivsamt när jag fick tag i Fannie Flagg som själv läste sin roman The freed green tomatoes, i ultrarapid på två timmar. Underbart. Men Krister Henriksson (trots sitt lugna tempo) vinner ändå guldmedalj just för att han är han- den evigt lugne och trygge Kurt Wallander:-)

Vad tycker ni om tempot i ljudböcker?

Kan ens motvilja för huvudpersonen helt få en att tappa lusten till boken? Jag tror det. I den otacksamma följer vi Yan Zi, tjufofem år gammal. Hon lever mig veterligen bara för att straffa sin mor, och allt hon gör relateras till modern som hon har en mycket besvärlig relation till. Man kan väl säga så här; att bandet aldrig riktigt har kapats och det enda man vill göra som läsare är att skaka om denna stackars lilla människa? Någon som har läst den och tycker annorlunda?

Jag får lite associationer till Marmorhud av Slavenka Draculic, som jag läste för länge sedan. Hon hade inte heller riktigt bearbetat sin mor och dotter relation, och säga vad man vill om dem båda, så får de mig i alla fall att känna saker och ting! Elisabets Grates förlag har ännu aldrig gjort mig besviken. Hur viktigt tycker ni det är att bli berörd i läsningen?

På ett outsägerligt vackert språk skildras det hur en medelålders förskolepedagog, en dag finner kärleken i den vackra och mystiska Sharzad. Hennes förut så slentrianmässiga liv kommer i gungning i och med denna nya förbjudna kärlek. Samtidigt har hon börjat i en skrivarkurs. Livet blir helt enkelt lite mera poesi. Vackert så det förslår, inte minst genom mötet med Iran som kultur då vi lär känna Sharzad och det liv hon lever. Christine Falkenland hamnar högt upp i listan bland mina poetiska favoriter.

En man tröttnar på sin hustru och anklagar henne för otrohet. Inom några timmar stenas hon till döds. Vi får en mycket ingående och plågsam beskrivning av hur en sådan avrättningen ska genomföras och hur hon långsamt dör inför läsarens ögon. Känner sådan totalt maktlöshet, precis som kvinnorna i boken.

"Det är männens lag, det är den lag männen skriver och dom säger att det är Guds lag" (89).

En fruktansvärd roman om en hel by som formas till bödlar och ser det hela som en folkfest. Tappar all tro på mänskligheten när jag läser sådana här skildringar.

Har ni läst den eller någon liknande?

Motivering till nobelpriset:

“för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”

Om författaren:

Äntligen Jelinek! ropar jag medan någon annan säkert stönar och önskar sig långt bort ifrån nobelpristagarutmaningen. Antingen älskar eller avskyr man kanske denna kvinna och hennes sätt att uttrycka sig?

Jelinek är något av en feministisk och politisk provokatör, bosatt i Wien. Själv vill hon inte kalla sig feminist, utan menar att det bara är en sida av förtrycket i vårt kapitalistiska samhälle. För de som har läst Pianolärarinnan kan det vara intressant kuriosa att författaren själv är musikalisk och har studerat vid Wiener Konservatorium...Hennes nobelpris är kritiserat, och på grund av sin sociala fobi tog hon inte emot priset personligen utan gav talet via storbildsskärm. Du kan nå det här.

Kolla också in hennes hemsida!


Älskarinnorna

Jag sparade denna juvel till utmaningen, utgiven av Brombergs förlag. Älskarinnorna är enligt min uppfattning en av hennes bästa böcker, eftersom hon håller sig till en handling, som vi alla otroligt nog på något plan faktiskt kan känna igen oss i. Vi träffar på Birgitte och den unga Paula, som behöver varsin man för att komma upp sig i samhället...

"birgitte är anspråkslös. paula är inte anspråkslös. hon vill ha en vacker lysande aura runt alltsammans. hon vill ständigt demonstrera för alla människor hur mycket hon älskar barnet, mannen, huset, tvättmaskinen, kylskåpet och trädgården. ALLTSAMMANS. kärleken kan försätta berg..."
(127)

Pianolärarinnan

I filmen Pianisten, som kom 2001 och som bygger på Elfriede Jelineks roman, gestaltas Erika Kohut av Isabelle Huppert.

Erica Kohut kunde inte själv bli någon stor konsertpianist, istället undervisar hon elever fast hon egentligen bettraktar dem som medelmåttor.
Privat så lever Erica lever tillsammans med sin dominanta mamma i ett närmast incestiöst förhållande. Hennes sexualitet har kvävts av hennes dominerande mamma och för att få utlopp för sina begär söker hon sig till Wiens utkanter, där hon går i sexbutiker eller iakktar prostituerade i deras arbete. Saker och ting kommer i sin rullning när en av hennes elever blir besatt av tanken att komma bakom hennes kyliga mur. Jelinek skildrar alltid karaktärer i absurda situationer.

Pianolärarinnan är inte enbart en rå berättelse om kyla och kvinnlig masochism. Jelinek visar att hon är en SPRÅKKONSTNÄR. Detta kanske inte alla håller med mig om men enligt min mening har Jelinek en bitter och ironisk humor som inte går av för hackor. Jag tror föresten att Jelinek hade uppskattat ett möte med Lagerlöfs Fru Sorg..:-)

Det intressanta är också författarens eget liv, social fobi och inte minst det faktum att hon i intervjuer uppgett att hon faktiskt lever tillsammans med sin egen mamma halvårsvis, det andra med sin make.

Det ni.


Michael en ungdomsbok för det infantila samhället

Michael är den bok som jag hittills haft svårast att förstå. Detta borde göra mig ännu mer intresserad, men märkligt nog lyckas hon inte locka mig in i fördärvet denna gång. I Michael får vem som helst ordet, när som helst, personer från samtidens tragik och krav. Vi möter kontorspraktikanterna Ingrid och Gerda som strikt följer alla samhällets ideal. Vi har Gerda som fantiserar om chefen herr Koester (som egentligen bara ser ner på henne och behandlar henne illa).

Ofta sätter sig Jelinek på sina höga hästar genom att inleda ett stycke med något ironiskt vackert och ömsint såsom "Kära underbara små läsare", för att därefter måla upp en lycklig bild av romantik och sprudlande lycka. Därefter roar hon sig med att spräcka bubblan med allt vad hon är värd. Konstnärligt och stilistiskt säkert.
Det är berättarperspektiven som förvirrar, vem säger vad, vem står för vad? Eller är det kanske en del av vårt förvirrade samhälle att inget ska förstås?

Lust

Med Lust så ville Jelinek skriva något som överträffar Batailles Ögats historia i äckel och olustkänslor. Jag tycker att de skiljer sig ganska mycket. Men det är en annan nästan råare ton i Lust. Vi möter män som i äktenskapet tycker att de äger kvinnors kroppar. De har rätt att gå över dem närhelst lusten faller på (och det gör den ofta). Jelinek finner oändliga variationer och omskrivningar på hur männen tar sig an kvinnorna. Bisarr och vardagså, en sann källa till frustration (VARFÖR inte bara gå???)

Så, vad tycker ni egentligen om Jelinek?

Tidningar skriver:
DN, Svd, Aftonbladet

Bloggare skriver:
Violen, Bokhora, Lisa Jannerling, Bernur, Occident, Therese dagbok, We tell ourselves stories in order to live, We tell ourselves.. (2), Camillas blogg, Nattens bibliotek, johanna orerar, Utsiktfrånetttak, Sapristi, Bokstavligt talat, Under pausträdet, Avantgardet, Cappussionospecialisten,

I vattenplöjaren, som är skriven av en libanesisk författarinna, skapar sig huvudpersonen en egen verklighet i ett sönderbombat Beirut. Mitt i det rasande inbördeskriget finner han sin familjs gamla tygaffär alldeles oförstörd, och långsamt börjar han leva sig in i ett drömlikt tillstånd bland alla dessa tyger och färger. Snart är också den kvinna han alltid älskat närvarande i hans tankar. All denna kärlek skildras ingående medan bomberna viner i ett krigshärjat land. Det är tidvis mycket vackert och poetiskt, men jag hade önskat mig att nästan kunna känna tygerna och det gör jag inte. För den som har ett intresse av sömnad och tyger i allmänhet, skulle jag vilja beskriva den här boken som en riktig pärla. Jag undrar också över frånvaron av människor som gör att boken andas en sådan total ensamhet.

Elias Canetti- Förbländningen: Handlar om fyrtioåriga Peter Kien som lever ensam med ena tjugotusen böcker i en våning i Wien.

Haruki Murakami- Kafka på stranden: Om den 15:årige killen som rymmer hemifrån och bosätter sig i ett bibliotek.

Hyssj Jean-Marie Gourio: En man blir kär i en bibliotekarie och måste fort som ögat sätta sig in i litteraturens (för honom) mystiska värld.

Pierre Piju- Flickan och berget: Om bokhandlaren Etienne Vollard som försöker väcka en liten flicka ur komat genom att läsa ur världslitteraturen...

Om författaren:

Harold Pinter föddes 1930 (och gick bort 2008) i England. Han var författare, poet och dramatiker, men var även verksam som skådespelare.