Jag skulle kunna läsa Madame Bovary om och om igen. Den är bara så klassisk! Språket är lättläst och handlingen känns deju vu. Emma känns som en stundande chiclit brud :-) Hon drömmer om det där glamorösa livet och tror alltid att gräset är grönare på andra sidan. Att den är skriven som en klockren karikatyr på "hur kvinnor läser skönlitteratur" (ingen kvinna kan väl någonsin skilja fantasi och verklighet åt, det är Harlequin för hela slanten) kan man kanske se med en gnutta humor? Om man tänker efter är det kanske ingen större skillnad på Emma och Cervantes Candide som förläste sig på sina riddarromaner och gav sig ut i sin egen "verklighet"?

Vi har också läst Madame Bovary:

Camilla

Kerstin

Dags för sommarens klassiker. Jag tjuvstartar lite för det känns som om sommaren åtminstone är på väg när valborg är här? Denna gång kommer det att erbjudas två alternativ, antingen Madame Bovary av Gustave Flaubert (som många har önskat att vi ska läsa) eller Ögats historia av George Bataille.

Madame Bovary av Gustave Flaubert har kallats för den första moderna romanen. Den handlar om Emmas, och hennes äktenskap med Charles som hon är så innerligt trött på. Var detta verkligen allt hon ville få ut av livet? I romanerna läser hon om den stora passionen och alla andra som lever det fantastiska liv som hon själv saknar. Allteftersom tiden går skaffar hon sig älskare, för att leva ut drömmen om något annat. Väldigt varm och underhållande roman om splittringen mellan det vardagliga och drömmen om något annat. Till slut har Emma vävt in sig i så många lögner att ingenting längre är verkligt.

Ögats historia beskrivs som en av litteraturhistoriens stora svarta klassiker och gavs ut 1928. Förlaget Vertigo kallar sina böcker för "erotiska klassiker" men detta känns ganska absurt. Har själv provat att läsa Sade och hans bok De 120 dagarna i Sadom. Min uppfattning är att det inte handlar om någon slags "myserotik", snarare en insyn i en sjuk mans förvirrade tankar där sex blir makt. Utan att ha läst alltför mycket av Sade får jag upplevelsen att han försöker provvocera läsaren med alla medel han kommer på. En slags ordkastning på sandlådenivå. Jag läste aldrig färdigt den. De som är insatta, både i Sade och Bataille menar att den senare har skapat något mer. Sexualiteten är här förenad med individernas egen ångest och skam. Huvudpersonerna drivs mellan sina drifter, mellan njutning och död. Ögats historia ska alltså ha ha en större psykologisk skärpa. Det måste förstås nämnas att Bataille förstås inte heller var riktigt frisk när han skrev Ögats historia som en del i sin egen terapetutiska process... Det sägs
också att när Elfriede Jelinek bestämde sig för att skriva Lust så var hon fast medveten om att skriva någonting som var värre än Bataille! Självklart måste ju detta undersökas...

Låter någon lockande?