"Jag fick livslusten tillbaka,
när jag upptäckte att meningen med livet
är den mening jag själv ger det"

Så var Röda rummet avslutad, om än inte med viss möda. Jag kände mig faktiskt lite träffad i slutet, i efterorden när det beskrivs hur de gamla kritikerna inte förstod storheten i verket "De bedömer Röda rummet utifrån sin föreställning om hur en roman ska vara byggd och kritiserar den lösa kompositionen, bristen på handling och frånvaron av en klar och följdriktig utveckling hos Arvid Falk" (299). Jag hade förmodligen inte läst ut den om det inte hade varit för utmaningen, så jag är glad att vi hade en :-)

Boken får mig främst att tänka på människans personliga ideal, även om jag knappt får ihop vem som står för vilka i boken. Arvid vill bli stor författare och förmår inte sälja sig till förläggare och skriva vad de vill ha. Ygberg däremot, han lyckas och kommer upp sig i samhället, genom att ta de jobb som Arvid vägrar. Men följer han sina ideal och spelar idealen någon roll när han ändå kommit upp sig i samhället?

Desto mer intressant är tankar om samhället och om äktenskapet. Här framkommer tankar om att kärleken inte ska "bojas"! För äktenskapet inkränktar ju också på friheten?

Apropå äktenskap

Lyd naturens stora röster istället för dumma människors. "Har inte naturen redan bjudit er i flera år till sin stora fest, som är gudarnas glädje, men samhällets fasa, som fruktar att få betala
barnuppfostringshjälp" (158). Sammanfattning:"Älska som fåglarna utan tanke på bosättning" (158).

Apropå religion

"i fattiga tider behövs ingen frälsning, utan mat, kläder och framförallt ett arbete!" (174). Och dessa kloka tankar långt innan Maslows behovstrappa hade presenterats.

Apropå livsmotto?

"Det är människans skyldighet att lida och arbeta för varandra" (260).

Apropå kampen mellan könen

"Jag hatar henne så djupt man kan, men jag fruktar hennes närhet" (249).

Nu är jag jättenyfiken hur det går för alla er andra som försöker (hoppsan, hårda ord) ta sig igenom Röda rummet. Vad tycker ni?