Jag var imponerad efter En helvetes vinter, men den här boken av Woodrell slår ännu högre. Vi får inte så utförliga miljöbeskrivningar, men det vi får, mina kära bloggvänner, det är dialogerna. Genom dessa möter vi en dysfunktionell familj, när den skildras som allra bäst.

Trettonåriga Shug lever med sin alkoholiserade mamma som livnär sig på "te" och som söker bekräftelse från allt manligt på två ben. Tillsammans står de ut med hennes sönderknarkade pojkvän Rod, som gör livet till en ständig plåga för dem. Alla lever de i ett destruktivt beroende, där normala familjeroller till sist suddas ut.
Den sviniga mannen har vi förstås fått skildrad förut, men mamman som till sist förlorar alla sina egna spärrar är väl sällan skådad så mästerligt i litteraturen? Vilken kvinnoskildring, vilket djup, vilken förstörd människa!?