Jag hade trott att Azzopardi skulle röra sig på gränsen till det poetiska. Men inte. Hennes språk är enkelt och vardagsnära. Hon följer paralellt två ärrade unga människors livsöden. För Lewis handlar det om att acceptera sin brors död tjugo år tidigare. Anna har svårt att gå vidare efter minnena från sin döda pappa, och den anstränga relationen till sin mamma. Ganska förutsägbar handling, när vägarna (äntligen) korsas hade jag nog förväntat mig mer.