Den kan inte mäta sig med Towelhead men den är ändå imponerande. Alicia Erian skildrar i korta noveller kvinnors vilt skilda möten med män, det ena mötet värre än det andra. Och hon spelar i "Bitterfittebanor" jag möter ingen man i boken jag själv skulle tycka om. Alicia Erian spelar heller inte inom givna spelramar, när den unga kvinnan möter en religiös man så anspelar hon på fördomar, och hela mitt inre vill ha ett lyckligt slut. Men Alicia Erian provvocerar. Hon ger mig det jag inte vill ha.
2 kommentarer:
åh, så towelhead är alltså bättre? jag tyckte jättemycket om kärlekens brutala språk och har towelhead hemma nu, fint om den är ännu bättre!
Towelhead känns så speciell eftersom berättarperspektivet aldrig lämnar trettonåringens tankesyn och (o)förmåga att analysera det som händer.... Men båda är helt klart oerhört läsvärda!
Rekommenderar att läsa Peter Pohls Nu heter jag Nirak efteråt, bara för att se att han minsann blev kallad för gubbsjuk o vice versa. För att skriva om sånt här måste man ju förstås vara kvinna. haha
Skicka en kommentar