Alexis är 16 år. Hela hans inre är ett kaos. Hans föräldrar har aldrig älskat varandra och den enda resa de någonsin gjort tillsammans var till Indien. Det var där han kom till, och det är dit Alexis bestämmer sig för att söka sin svar. Det är så sött, så sött att man inte riktigt kan sluta läsa.

Slumpen blir den att Alexis möter en kvinna som bjuder in honom i sitt hem. Hon lär honom allt hon kan och matlagning blir den stora passionen i hans liv. Det färgstarka Indien med alla dess kryddstånd, färger och dofter slår emot oss och man kan inget annat än att riktigt gotta sig i alla de matskildringar som målas upp framför våra ögon.

"Ja, så levde jag mitt indiska liv. Mitt i maten. I det trånga och mörka köket. Skalande, hackande, malande, skummande. På marknaden. På den färgrika och doftande marknaden. Klämmande, luktande, prutande. Och jag måste erkänna att mitt matlagningsintresse ibland gränsade till besatthet. Hela nätter igenom kunde jag fundera över varianter och variationer. Frammana drömda smakbrytningar; kompletterande, uppvägande, kontrasterande smaker. Och jag ville hela tiden veta mer"

Alexis börjar ifrågasätta, vad allt det västerländska har fört oss. Vad betyder religion och varför är hans föräldrar så misslyckade? Så ska minsann INTE han bli. Ändlösa existensiella funderingar, måhända ett arv från de reflekterande föräldrarna? Säger det igen: en liten lättläst pärla att sticka emellan med! Det finns dock ett litet varningselement, och det är förstås att man själv känner sig som en fossil, när man sitter och småfnissar åt alla "stora" frågor.

Jag har insett att jag har lite svårt för musikreccensioner, vilket leder till att jag gärna hoppar över reccensionerna för att lyssna själv. För oftast får jag inga ahakänslor när skribenterna insiktsfullt beskriver musiken som en mix mellan indie, sludge metal och kängpunk.

Därför blev jag full i skratt när jag läste en gammal Elle häromdagen och Karin Winther skrev så här angående Liars (???) nya skiva.

"Spåret Protection får en att drömma sig tillbaka till hängmattan på landstället och singeln Plaster casts of everything får en att vilja dricka järn och slå huvudet in i en tegelvägg" Strålande, lysande! Jag nappade direkt.

Hur hittar ni ny musik?

En höjdare från 1994 som fortfarande ger mig högt blodtryck är Doop doop song. Minns ni?

Motivering till Nobelpriset:

”för ett verk av universell giltighet, bitter insikt och språklig sinnrikhet, som öppnat nya vägar för kinesisk romankonst och dramatik”.

Om författaren:

Gao växte upp i östra Kina, och kom tidigt i kontakt med teater och litteratur. Snart tog han upp sina studier utomlands och började skriva. Verk som inte uppskattats i Kina, på grund av censuren. Gao kom därför att bosätta sig i Frankrike vilket han berättar om i sitt nobeltal.

"Jag vill också rikta ett tack till Frankrike, som har tagit emot mig med öppna armar. I det landet, där litteraturen och konsten blomstrar, har jag skänkts frihet att ägna mig åt skapande verksamhet, och där har jag också mina läsare och min publik. Jag skattar mig lycklig att jag inte längre behöver känna mig ensam, trots att den verksamhet jag ägnar mig åt i högsta grad kräver avskildhet".

Kulturell identitet är något som nämns på flera ställen i talet.

"Själv hyser jag viss misstro till de moderna författare som i alltför hög grad betonar sitt eget lands kultur. Om jag utgår från min egen bakgrund, och från det språk som är mitt, finner jag att jag självfallet har präglats av den kinesiska kulturmiljön, som är så intimt förbunden med språket, och att detta på ett visst sätt har format mitt medvetande, mina tankar och mitt sätt att ge uttryck åt dem. Men en författares kreativa verksamhet börjar just där språket har sagt sitt, för att sedan fortsätta att skildra vad språket ännu inte har givit fullt uttryck åt. Den som med språkets hjälp ägnar sig åt skapande verksamhet behöver alls inte klistra på sig en färdigtryckt etikett, som tydligt anger hans nationella tillhörighet. Litteraturen känner inga nationsgränser och genom översättning kan den också forcera språkbarriärer. När litteraturen väl har överskridit de speciella samhälleliga sedvänjor och de relationer människor emellan vilka har utformats i skilda miljöer och under olika tider då framstår den mänskliga naturen, sådan den uppdagas i det litterära verket, som gemensam för hela mänskligheten".

En av hans mest kända romaner är Andarnas berg, som enligt svenska akademin kan beskrivas som en en mans sökande efter berget där de döda människornas själar finns.
Den mer självbiografiska romanen En ensam människas bibel, är en uppgörelse med kulturrevolutionen, men där också kvinnor och sex spelar en framträdande roll.

Gao är också känd för sina dramer och för att vara en extremt skicklig kvinnoskildrare. Dessutom illustrerar han alla sina bokomslag själv. Det som fascinerar mig mest just nu är att det står så fruktansvärt LITE om honom på bloggarna! Vad beror det på?

Fyra dramer. Nattvandraren ; Mellan liv och död ; Dialoger och genmälen, F

Först av allt kan jag säga att ingen av dessa dramer var tunga. Och om jag inte hade vetat det sedan innan hade jag aldrig kunnat gissa om författaren varit en kvinna eller man. Kvinnoskildringarna är beundransvärda. Gao försöker heller aldrig leda oss i svaren på de stora frågorna.

I Nattvandraren möter vi en man som väljer att gå om nätterna för att vara ensam. Så blir det förstås inte och spelet är i full gungning. På de tre sista sidorna avverkar nattvandraren alla Raskolnikovs kval och våndor.
Mellan liv och död utspelar sig mellan en kvinna och en man (som dessvärre aldrig får komma till tals). Det blir en enda lång (och lysande) harang från kvinnans sida, hon går igenom hela deras äktenskap och när hon väl har börjat går det inte att sluta och hon gräver djupare och djupare inom sig själv tills allt bara suddas ut. I Dialoger och genmälan har vi också kärleken i centrum, men här blir dramat mer att likna en dialog. I F samlas två par på ett landställe, vilket först ger lite "Vem är rädd för Virginia Woolf" vibbar.

Vad är haken, tänker ni förstås nu? Ja, det är ju det där med berättarperspektivet. Han har en väldigt intressant förmåga att låta personer tala om sig själva i tredje person. När personerna är riktigt på hugget pratar de om sig själva som "jag" och det känns trovärdigt. För det mesta blir det dessvärre mer distanserat och plötsligt står de där och pratar om sig själva i former av du och hon. Det är bara att slå upp en valfri sida och ge exempel, lyssna till det här...

"Mannen: Vad du vill säga gäller dig, det egna jaget, och det är det som ständigt plågar dig.

Kvinnan: Hon säger att hon är rädd för tystnaden, hon kan inte uthärda att de sitter så här mitt emot varandra utan att säga något, hon kan knappt andas. Hon är rädd för tystnaden, långt mer rädd för den är för döden".

Det är säkert mer effektfullt när det framförs inför en publik...

Läs mer om böcker skrivna av kinesiska författare på Bokresa

Tidningar skriver:

Aftonbladet, Aftonbladet igen (om bråken mellan bokförlagen)

Bloggare skriver om Gao:

Martin Ackerfors, Olle Linge, Andreas Ekström, Stadsbiblioteket i Jakobstad, Snowflakes in the rain, Bokmania, Recension på Bokkanalen, Recension Ibok

"Jag förstod inte dina ord, de stämde inte med uttrycket i dina ögon eller ditt tonfall. Det hemskaste var att du log när du var arg" (61).

I vuxen ålder återförenas en mor med sina två barn, efter sju års tystnad. Redan i öppningsscenen anar vi att vulkanens mun är nära, då Eva talar om för sin mor, som nyss anlänt till gården, att även hennes sjuka syster är närvarande på gården för att möta henne. Modern förfasar sig först men snart åker masken på och hela det psykologiska dramat är i gungning.

Efter ett helt liv av tystnad är det slutligen dags för familjemedlemmarna att lägga korten på bordet. Bergmans dramer är visserligen korta, men de rymmer så oändligt mycket, ger så mycket. Vad tycker ni om Bergman? Har ni några personliga favoriter?

""Detta är ingen vanlig bok, det är en exceptionell bok. Det är en bok om hur en bok föds och om hur en bok skrivs. Det är en bok om skrivprocessen. Och jag vet inte om läsarna kommer att finna det lättsmält, svårt, märkligt, lockande eller motbjudande att läsa en bok om hur en bok skrivs."

Huvudpersonen i Rim på liv och död, är just författare. Han har nyss hållit ett föredrag om sin nya bok och bombaderas av frågor. Hur finner han sin inspiration? Hur vill han påverka sina läsare och vad menade egentligen den där huvudkaraktären?
Efter föredraget vandrar han omkring på Tel Avivs gator, och lliksom släpper in oss i en författares tankar. Vi ser honom iaktta, och prova sig fram, långsamt byggs det upp hela berättelser kring de personer han träffar. En tillvaro med många möjligheter, men kanske också en viss ensamhet?

"Han tyngs av skamkänslor och förvirring, eftersom han observerar dem alla på avstånd, från kulisserna, som om de existerar bara för att han ska kunna använda sig av dem i sina böcker. Och skamkänslorna åtföljs av en djup sorg över att han alltid står utanför, att han aldrig kan komma någon inpå livet eller låta sig kommas inpå livet, att han ständigt har huvudet begravt under fotografens gamla svarta duk" (96).

Det är en bok om skapandet och kanske också krisen som kommer med denna?

"Att skriva om sådant som finns, att försöka fånga en färg eller lukt eller ett ljud i ord är lite som att spela Schubert när Schubert själv sitter i salongenoch kanske hånskrattar i mörkret" (97).

Språket är vackert, lågmält och lättillgängligt. Värdig nobelprisvinnare? Vad säger ni?

Årets bok! Ska du bara läsa en bok i år, eller för all del, bara en enda bok av en afrikansk författare, så läs då Ursprungets eld.
På samma gång en generationsroman som en levande skildring av modern afrikansk historia, sedd genom en mans ögon under kolonialtiden.

Vi lär känna Mandala Mankunku som föds i sin hemby i Kongo-Brazzavilles, som ännu inte är invaderad av "främlingar". Han växer upp i en oförstörd miljö där folktron, förfäderna och naturen är närvarande i varje ögonblick. Sedan kommer främlingen och tränger sig in, rubbar balansen med hot, våld och löften om en annan framtid.

Ursprungets eld är en roman om hur vetenskapen, på gott och ont blir en del av människan och hur hon formar sitt liv utifrån denna. Hur vetenskapen, infrastrukturen leder till andra krav och livsvillkor, hur pengar och utbildning blir nödvändigt för att vara del av ett samhälle. Vi ser ett modernt samhälle växa fram under våld. Där status och rikedom för en man plötsligt inte bara blir familj, utan hög inkomst och materiella stausprylar.

När han en dag berättar för den yngre generationen om tiden som varit, ser han i dem att det förflutna är lika avlägset som de tankar han själv en gång kämpade för. Det är även en roman om åldrande. Samtidigt är det en roman om att finna sitt livs mening, kärnan med vår existens. Jag har helt enkelt aldrig läst en roman som så vackert förmedlar mänskliga värden, om hur kunskap och vetenskap kan stå sida vid sida intill visdom och djupt rotade erfarenheter i en tusenårig kultur.

Jag hoppas att Emmanuel Dongala någon gång får nobelpriset för denna roman som så storartat och lättillgängligt förmedlar modern afrikansk historia. Fast det är klart, varje gång en afrikansk författare bedöms som storartad jämförs den alltid med Achebe. Så är det då inte dags att se till att ge Achebe det där nobelpriset i år, så att vi sedan kan bana väg för hans efterföljare?

Världens första skräckroman är ganska underhållande, full av gotiska inslag och fascinerande intriger. På sin bröllopsdag blir sonen av Otranto dödad på ett högst ovanligt sätt. Det är inte utan att hans blivande brud känner sig lite lättad, för egentligen tyckte hon aldrig om honom.

"Turen" vänder då den blivande brudgummens FAR, sitter och grämer sig över det skedda. Vem ska nu se till att släkten inte dör ut? Hans egen fru är ofruktsam, så hur ska han, stora karlen, lösa detta? Då får Manfred den strålande idéen att han själv ska gifta sig med sonens blivande hustru. Förvecklingarna är igång och har ingen hejd. Det är mycket män i sin ädla glans, och ljuvt leende små prinsessor som ska skyddas från allt ont.

Efterorden är ganska intressanta. Det finns de som lyckas läsa in både incest och våldtäkter i handlingen.

Jag är väldigt svag för Colin Firth som Mr Darcy. Vilken tycker du är den bästa filmatiseringen och varför?

Doktor Otto har de senaste åren rotat sig och bildat familj i Uppsala, där han också arbetar som läkare. Läkaryrket tar mycket tid, och det har även blivit en del resor världen över med Läkare utan gränser, inte minst till födelselandet Kuba. Till sist får frun nog och lämnar honom.

När vi först möter Otto ska han resa till USA och Miami, eftersom hans bror ska begravas. På flygplatsen raseras allt. Otto tas åt sidan och börjar förhöras av mystiska män- som tycks veta allt om honom och hans familj. Även då han blir fri upptäcker han att han är förföljd, och att allt inte är som det ska med familjen. Det finns hemligheter bakom broderns död.

Vi rör oss i en cirkel; boken är dels en politisk thriller, dels en spionroman och dels finns det en rent mentalt nedbrytningsprocess. Del för del börjar Otto tvivla på sig själv och till slut kan han helt enkelt inte lita på någon. Jag hade gärna sett ett ökat fokus på denna del.

Jag tycker inte att personskildringarna känns riktigt äkta? Författaren har själv erfarenhet från många olika kulturer, och på något vis känns historien uppdiktad för att rymma större politiska budskap? Jag vet inte hur det är med er andra men jag har i alla fall svårt att läsa den som en vanlig roman.

"Mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte"

Från första sidan i Främlingen kan man inget annat än att sträckläsa, och förundras över hur Camus överhuvudtaget lyckats att skapa en sådan fantastiskt känslokall skildring av en människa.

Bokens huvudperson heter Meursault. I bokens inledning dör hans mamma, varav han förstås "tvingas" att gå på hennes begravning. Det är dessutom allmänt bruk att ta adjö av hennes döda kropp innan begravningen, och väl där är det flera som gråter. Meursault däremot känner ingenting, och finner hela situationen tidsödande. Han vill hem och fortsätta med sin vardag, träffa sina vänner och kvinnor som han brukar.

En dag förvandlas han till en mördare.

"Avtryckaren gav efter, jag kände kolvens blanka undersida och det var där, i den samtidigt skarpa och bedövande knallen, som allt började. Jag förstod att jag hade förstört dagens balans, den enastående tystnaden vid en strand där jag hade varit lycklig. Då skjöt jag fyra gånger till mot en orörlig kropp där kulorna trängde in utan att det syntes" (75).

Meursault ställs inför rätta för att ha skjutit en människa. Han känner ingen ånger, ingen skuld och hatet växer mot honom. Han blir alltmer en främling.

Jag har tidigare talat mig varm om Brott och Straff. Raskolnikov begår ett brott (visserligen med helt andra avsikter än Meursault) men hela tiden efter brottet handlar berättelsen om skuldproblematiken. Han vänder ut och in på sig själv, förtvinar av sin ångest, och sina lögner och tankar. Meursault däremot, känner inte någonting. Folk runt omkring försöker göra honom mänskligare, förstå hans handlingar men för honom finns bara sanningen= den konkreta handlingen. Hela den känslokalla skildringen ligger så mycket i vad som inte berättas, de orden som läsaren vill förlösa men som aldrig kommer.

Det här är i mina ögon en tidlös klassiker, när den är som allra bäst! Nutida författare som gått i Camus fotspår är bla. Peter Terrin.

Vad är egentligen gotik? Vi tänker säkerligen på alla former av medeltida arkitektur, stora valv och fästningar. Kanske tänker vi i historiska banor? När började egentligen skräck bli "litteratur" istället för gamla sägner?

Vi får gå tillbaka till 1700-talet. Då upplysningens tankar svepte över västerlandet och kyrkan förlorade lite av sin makt. Vid den tidpunkt då de vetenskapligt lärda vägde, mätte och skrev långa encyklopeder om allt och inget.

Sedan fanns det såklart "mindre seriösa" personer som roade sig med annat. Thomas Gray publicerade till exempel "Elegy written in a country yard" 1751, med inspiration från någon av sina många kyrkogårdspromenader. Han fascinerades mycket av döden och gamla gravstenar. Detta anses vara startskottet för den engelska förrromantiken.

Förromantiken hade ett genuint intresse för mörker och förfall. Det blev inne med dödskallar, trollkonstnärer, kannibaler och blodbad av diverse slag. Varför allt detta groteska i en värld som började arta sig? Kanske var det så att den nya kunskapen förde bort en hel del av den gamla tidens vidskepelse? Fram till slutet av 1600 talet, och rentav en bit in på 1700 talet trodde ju folk faktiskt på häxor och trolldom! Med upplysningen gick vetenskapen framåt, och senare följde industrialiseringen och den gamla övertron på spöken mattades av. Det blev liksom lite ofarligt, och nu roade man sig på allvar med att göra underhållning av det otäcka istället.

1764 sitter en politisk höjdare inne på sin kammare i sitt medeltidsslott, och fantiserar ihop den mest osannolika och bisarra historia han någonsin kan komma på. Vi har en medeltida miljö, gamla slott fulla med förbannelser och långa mörka korridorer. Där finns fasansfulla väsen såsom gengångare och spöken, som fladdrar i ljuset från det rasande ovädret utomhus.
Författaren var Horace Walpole och med Borgen i Otronto skapade han den första gotiska romanen.

Vill man gå tillbaka till skräckens urfader, kan man med fördel vända sig till M.G Lewis bok Munken. Där vimlar det av ren och skär ondska tillsammans med en massa skelett. Vi lär känna en galen munk, som blir helt besatt av kärlek till en viss Antonia och genomför de mest makabra dåd för att få sin vilja igenom. Boken skapade en fullständig skandal på sin tid men var samtidigt en braksuccé.
En rolig parantes i sammanhanget är att Jane Austen gör sig lustig över den gotiska genren i sin bok Northanger Abbey då hon låter en hjältinna vara överspänd eftersom hon förläst sig
på gotiska romaner.

I Frankensteins monster roar sig Victor med att tillverka ett monster av likdelar. Resultatet blir förstås allt annat än lyckat när varelsen vaknar till liv och ska möta dagens ljus. En riktigt klassiker skriven av Mary Wollstonecraft Shelley.

I början av 1800 talet skedde en något tydligare uppdelning av skönlitteraturen. Under den gotiska berättelsens glansdagar fanns det i Europa mest skräck-, riddar- och rövarromaner. Därutöver fanns det moraliska romaner. Nu började romanerna bli något mer realistiska.

Skräckens dundergud Edgar Allan Poe tog världen med storm. Få har som Poe kunnat skildra vansinne inifrån, skriver Annika Johansson i Världar av mörker, världar av ljus. Han har skrivit riktiga klassiker som Morden på Rue Morgue och Huset Ushers fall.

Någonstans runt 1870 mognade rysaren. De var fortfarande utformade så att folk kunde rysa av skräck, men de var inte längre lika detaljrikt blodiga.

Le Fanus roman Carmilla banade vägen för hur en spännande vampyrroman skulle se ut. Han blandade alla gotiska grundelement i en mer vardaglig miljö, som förstärkte känslan att det kan hända alla.

I slutet av 1800 talet fram till första världskriget bredde industrialismen ut sig alltmer och förändrade samhällsstrukturen. Samhället fick sina baksidor, vilket också märktes i
litteraturen. Samtidigt blomstrar litteraturen och återigen skräckberättelsen.

Jack the Ripper begick sina mord år 1888 och har alltsedan dess fått folk att spekulera.

Henry James skrev långvnovellen Skruvens vridning. Den kan läsas som en guvernants psykiska sönderfall. Hon börjar inbilla sig det mest hemska saker, men allt kanske bottnar i hennes egen olyckliga förälskelse i barnens fosterfar?

Vi har verklighetsflykten i Guy de Maupassant novell Horla som handlar om en man som flyttar till landet för att finna lugnet. Istället blir han förföljd av en osynlig vampyr som långsamt suger livskraften ur honom.

Förmodligen fann Bram Stoker inspiration av Le Fanus när han skrev sin världsklassiker Dracula.

Detta är bara ett litet axplock av allt det som Annika Johansson förmedlar i sin bok Världar av mörker, världar av ljus. Denna helt fantastiska bok inspirerade mig att direkt norpa åt mig alla gamla skräckisar på biblioteket. Jag återkommer såklart med rapport.

"Varför inte säga som det är, om det nu är så det ÄR. Jag känner mig rastlös, telefonen är tyst, jag är mycket sällan ivrig, jag börjar bli gammal, ingen behöver mig, jag har för mycket tid och vad är det för idé överhuvudtaget"? (114).

I Sin ensamma kropp möter vi Elsie, en kvinna på 70+, som öppenhjärtligt delar med sig av sina tankar om kärlek, sex och äktenskap. Lite av en Bitterfitta i mogen ålder, och det känns uppfräschande och nytt!

Sakta men säkert närmar vi oss kärnan av Elsies skuggor, väl dolda och prydligt förpackade. Allt är till slut inte vad det synes vara, och alla dessa överklassvanor känns med ens bara som ett glassigt omslagspapper? Härligt med ärliga kvinnoskildringar!

En science fiction klassiker från 1950 talet som utspelar sig i framtiden. Huvudkaraktären Montag är brandsoldat. Han bränner böcker, liksom alla andra brandmän som har samma uppdrag. Det finns en handskriven lista över alla böcker som finns kvar i samhället, och de ska förstöras! Det är förbjudet att läsa böcker. För många år sedan kretsade nämligen allt i samhället kring upplevelser, krav och måsten. Böckerna blev till slut det som bröt ner folk istället för att lyfta dem.

”En bok är detsamma som en laddad bössa i huset bredvid. Bränn den. Ta skotten ur vapnet. Tukta människans sinne” .

Receptet för ett lyckligare liv är avhållsamhet! Böcker har ingenting att säga eller lära ut eftersom det handlar om folk som inte existerar.

Montag kommer i kontakt med en grupp revolterande som lär sig böcker utantill. De är av en helt annan åsikt än övriga samhället. Montag läser en förbjuden bok på prov och tvingas med ens att omvärdera allt han (och hela samhället) står för.

I Bindningar följer vi ett glammigt medelålders par, där Jean arbetar som hälsokrönikör och Mark inom reklambranschen. De tjänar bra, har ena foten i en bostad i London och den andra på en tropisk semesterparadisö i Indiska oceanien. Det sistnämnda var det som lockade mig att läsa boken, då jag är väldigt nyfiken på dessa familjer som väljer att bo utomlands en del av året.

Tillvaron sätts på sin kant, den dag Jean råkar öppna ett av sin mans mail. Mailet visar sig ha ett erotiskt innehåll sänt från en mycket yngre kvinna som han uppenbarligen har ett förhållande med.
Här sker den intressanta vändningen. Istället för att ställa Mark mot väggen börjar Jean brevväxla med älskarinnan, i sin mans namn. Ett utbyte som inte bara gör att hon lär sig att se på sin man med nya ögon, utan framförallt sig själv. Trots det är det ingen "lär dig att tycka om dig själv" bok, utan den går djupare.

Sedan sprack min överromantiska bubbla- om lyckan att kunna spendera ena halvan av året i sitt hemland, den andra på någon idyllisk plats på jorden. Här ser vi minsann inga tendenser att försöka lära känna den nya kulturen, de inflyttade paren verkar mest ha tagit flytten som en ursäkt att kunna korka upp redan efter lunch.

Nu har Lyrans jorden runt utmaning hamnat i Sydamerika. "För Européer är Sydamerika en mustaschprydd person med gitarr och revolver" säger ortens läkare i Översten får inga brev (31).

Själv är jag mycket ny på sydamerikansk litteratur, trots att jag läser mycket världslitteratur. Hur känner ni andra på den fronten?

Detta möte gav definitivt mersmak. Översten och hans fru skildras med en så uppenbar värme, att det är omöjligt att inte ta dem till sig. Frun är sjuklig men vissa dagar är det bättre. "Under förmiddagens lopp vände hon upp och ned på hela huset och flyttade på varje sak utom pendylen och tavlan med nymfen. Hon var så liten och elastisk att när hon gick omkring i sina filttofflor och den helt tillknäppta svarta klänningen var det som om hon hade förmågan att gå tvärsigenom väggarna" (22). Jag älskar deras "vardagliga tugg"!

”Det kändes nästan som om hon hörde böckerna viska genom den halvöppna dörren. Tusen nya berättelser lovade de henne, tusen dörrar till tusen aldrig skådade världar” (Bläckhjärta, s. 45).

Bläckserien är helt enkelt en kärleksförklaring till litteraturen. Jag blir alldeles rörd när jag tar den till mig. Bläckserien består av Bläckhjärta, Bläckmagi och Bläckdöd. Den handlar om tolvåriga Meggie, som precis som sin pappa Mo, har en speciell förmåga. När de läser högt ur en bok blir personerna de läser om levande, Det motsatta kan också hända; att personer försvinner in i bokens värld.

Berättelsen inleds en stormig natt när Meggie och Mo får besök av en mystisk figur som varnar dem för en man som kallar sig Capricorn. Då får Meggie se den hemliga boken. Nästa morgon tvingas de fly sitt hem. De söker skydd hos Mos syster Ellinor, som är den mest hängivna bibliofil Meggie någonsin träffat. Där gömmer Mo boken, som allt handlar om. Boken som han en gång läste högt ut, och som resulterade i att Meggies mamma försvann från denna värld, samtidigt som tre män från boken anlände till deras värld. För att rädda alla nära och kära läser de sig in i berättelsen och blir en del av bokens äventyr.

Mos pappa arbetar med att reparera och binda om böcker, och det brinnande intresset för böcker har gått i arv. Det är inte bara läsningen som det talas passionerat om, utan även själva böckerna. Hur man vårdar böcker, och hur man gjorde förr i tiden.
Läsningen är en del av familjens gemenskap. Budskapet är tydligt att vi blir en del av allt vi har läst.

För böcker är en återkommande trygghet i Meggies liv, vilket uttrycks vid många tillfällen. ”Ingenting jagade bort mardrömmarna lättare än prasslet från tryckt papper”. Meggie söker ofta tröst ur böckerna, ibland blir de en ren verklighetsflykt. Ofta går hon tillbaka och identifierar sig med olika karaktärer vars egenskaper hon beundrar . Karaktärerna lär henne om livet, hon riktigt känner med dem om det är en bra bok! .

”Böcker måste vara tunga för hela världen ryms i den” Funke förmedlar känslan av att vi läser olika böcker för olika ändamål, för kunskap, insikt och nya möten. ”Tror inte du också, att man då och då borde läsa berättelser där allt är annorlunda än i vår värld? Inget annat lär en bättre att fråga varför träden är gröna och inte röda och varför man har fem och inte sex fingrar” .

Litteraturen spränger alla barriärer, såväl geografiska som kulturella och språkliga. Läsningen förmedlas som ett äventyr ”Berättelserna fortsätter, de slutar lika lite på sista sidan, som de börjar med den första” (Funke 2006, s.56).

Olika världar är ett välbekant fenomen inom fantasy, och i Funkes serie kan vi se att olika karaktärer kommer från olika böcker/världar, alla med helt egna berättelser . ”Det finns många, väldigt många olika världar, allihop är olika, och i böckerna finns de beskrivna!” .

I Bläckserien parodierar handlingen hela tiden på de klassiska verken. Ofta är det tydliga referenser till huvudkällan, vilket väcker nyfikenhet hos läsaren. Ett exempel är när Meggie och hennes pappa anländer till hennes fasters trädgård. ”En bild ur den själviske jättens trädgård” muttrar de i samförstånd medan de kikar på de stora järnstängerna . Som läsare vill vi förstås dela deras upplevelser och med egna ögon läsa om hur järnstängerna såg ut Oscar Wildes böcker. Ibland går säkerligen dessa litterära motiv förbi den unga läsaren som ännu inte är bekant med Faust och fenomenet att sälja sin själ till djävulen . Citaten försätter läsaren i en stämning men fungerar också som boktips.

Vid sidan av äventyret utgör Meggies mognadsprocess en röd tråd genom hela boken, och den hänger samman med det ansvar som läggs på henne i samband med boken och hur dess berättelse fortskrider.

Den här serien öppnade mina ögon för att fantasy faktiskt kan vara väldigt trivsamt.

"Jag är ganska noga själv med vilken musik och litteratur jag låter folk finna mig med" (64) säger Martina i Gun Britt Sundströms Maken.

Jag tycker detta var hejdlöst roligt, men frågan är: stämmer det? Handen på hjärtet nu. Hur gör ni boknördar? Står klassikerna i bokhyllan och glänser? Slinker de mer sötsliskiga romanerna ner i nattduksborden vid besök eller åker den klassiska skivan fram när svärmor kommer på besök?

Vid sidan av Koreakriget, lever Lee tillsammans med sin mor, som fullständigt brakat ihop efter allt det tragiska som hänt deras familj. Lee är ung, hon försöker leva. Hon arbetar med att sälja poträtt som folk (mest amerikanska soldater) vill få målade utifrån sina foton.

Kulturkrockarna är många, särskilt med amerikanerna med sina konstiga vanor. Ibland lockar deras vanor men är samtidigt så långt borta från den egna vardagen.
"Hur mycket jag än putsade symbolerna för mina förfäders drömmar, kunde mina egna önskningar ändå inte tillfredställas. På den grå väggen hängde jag upp en coca-colaalmanacka som jag hade fått av några amerikaner. Sedan de just rutschat nedför en skidbacke släcker ett par som ser ut att sprudla av hälsa törsten med en coca cola. Deras skidkläders klara och intensiva färger fångade min uppmärksamhet. Jag började känna en oemotståndlig längtan efter dessa färger" (79)

Skildringarna av matkulturen fascinerar mig. Även här ställs kontraster mot varandra. Lee beskriver ofta vad hon äter, inte alltid har jag någon aning om vad det är men det tycks vara gott och det känns nyttigt.
""En skara amerikanare var på väg förbi. De smuttade på coca cola och högg tänderna i sina hamburgare. Jag avskydde deras glänsande fetma" (95).

Samtidigt fördjupas berättelsen då kontrasterna ställs mot varandra. En soldat säger till Lee: "Jag kom åtminstone hit för att slåss för det här landet. Jag kanske dör här, fast jag inte vill det. Jag vill veta mer om ert land, särskilt om kvinnorna. men kvinnorna gömmer sig bakom en tjock mur av tabun, som ingen utlänning kan tränga igenom" (155).
Lee blir ibland attraherad av amerikanska män, men det är inte OK. Särskilt inte att gifta sig med en amerikansk man. Kompisarna frågar varandra. "Om en kvinna blir lagligt gift med en amerikan, kallas hon då fortfarande för en amerikansk slampa?" (96).

Den här stilen håller romanen helt igenom, och det är sanslöst underhållande. Precis som i Murakamis böcker känns det som om man lär känna huvudpersonerna. Så nu har jag andats Korea för hela slanten och vill ha mer. Det kala trädet är det enda som finns översatt till svenska hittills, men det finns förstås böcker på engelska att läsa.

De flesta har säkert någon gång kommit i kontakt med Kort kjol, som handlar om Myran som under en fest blir våldtagen av sina två klasskompisar. Efteråt blir det diskussioner, uppmuntrade hon inte dem? Drack hon inte lite väl mycket? Kort kjol är ofta en given utgångspunkt i skolan, för att diskutera rätten till sin egen kropp.

Vad många kanske inte vet, är att Christina Wahlden har skrivit en bok under samma tema som handlar om Gustav som blir sexuellt utnyttjad av sin mammas syster. Borde vara lika given som Kort kjol, för diskusisoner som handlar om sexuellt utnyttjande? När jag tänker efter så var det väl aldrig något tal om att killar kunde bli utsatta för något, när man själv gick i skolan? Det var alltid tjejen som var sårbar och männen som var svinaktiga. Vad minns ni om hur sådana teman diskuterades i skolan när ni växte upp?

Sanslöst intressant relationsskildring. Ett par i yngre medelåldern vet att deras förhållande är slut, men de orkar inte ta tag i det. Därför gör de det vansinniga. Sätter sig i en stuga på landet hela sommarhalvåret.

Spriten och vinet flödar. Det kan inte bli annat än riktigt, riktigt underhållande. Han har med sig Marcel Proust och ska på allvar sätta igång sitt golfande. Vad hon drömmer om är det ingen som intresserar sig för (mer än att hon ibland gråter och dansar till Bruce Springsteen ensam i vardagsrummet efter en hel del pimplande).

Vill såklart inte avslöja för mycket men en sak, kan faktiskt avslöjas utan att det förstör:

"Han var nu inget romantiskt lagd, naturvurmande karaktär i någon senviktoriansk roman, snarare ett offer för den romantiserande föreställningen om den kontemplativa avskildheten,
såsom den ofta framställdes i till exempel engelska kostymdramer. Det var förmodligen bara i teorin han till fullo kunde uppskatta Proust på en stubbe i skogen"

Men det hade ni väl redan gissat?

Bonusgrejer att lägga märke till:
- se hur de behandlar hunden i sitt förhållande
- håll koll på Proust

Om någon fick gå hand i hand med Helena von Zweighbergk i att skapa svenska relationsskildringar får de allt bli Hans Gunnarsson. Vilka tycker du ska sällskapa?

Det är musiken som lockade mig men jag är även nyfiken på filmen, och boken av Thackeray. Någon som sett filmen/läst boken?

Det är vinter med mycket snö, det grillas äpplen ovanför brasan och miljön är full av korsvirkeshus, leriga gator, fotogenlampor och ostmackor med varm choklad. Ganska ensligt på Berättargränd bor en pojke som heter William. Han känner sig aldrig ensam för han har sina böcker och dessutom ett antikvariat alldeles i närheten. Det enda William saknar i livet är mer böcker, och särskilt en alldeles speciell sagobok som han fattat tycke för.

”William kunde sitta i timmar och läsa berättelserna och titta på de
vackra förgyllda bilderna som fanns i sagoboken” . Helt plötsligt en dag får sagoboken liv. Boken och världen runtomkring förändras och märkliga saker sker omkring William. Det som händer påminner nästan om det som händer i sagor, och William möter sagofigurer, såsom den hemska vargen i Rödluvan och häxan i Hans och Greta. Det visar sig att någon rivit ut sidor ur boken och för att världen ska bli som förr måste William återställa boken i sitt ursprungliga skick. Det är ganska vanligt att böcker börja leva, säger de som läser. Ägaren till antikvariatet har varit med om det flera gånger. Han har till och med ett sagorum, där han samlat alla magiska sagoföremål som ramlat in från sagornas värld.

Helt fantastisk lättläst liten "måste läsa och till och med äga" bok. Den passar nog bäst i mellanstadiet och eftersom det är en kapitelbok skulle den vara suverän som högläsningsbok
framåt vinterkanten. Varför inte använa den som aptitretare till ett stundande sagotema i skolans värld? Barn som vuxen. Själv kommer jag plocka fram den på nytt när den första snön faller, tillsammans med varm choklad, ostmackor och en brasa.

Anknytningspsykologerna blir förmodligen alldeles kallsvettiga, medan Harlequin frälsta sitter och småmyser i sofforna. Vad talar jag då om, undrar ni väl nu? Fåglarna av Hitchcock såklart! En klassiker som fortfarande ger kalla kårar. Jag kan ärligt säga att jag sedan dess har haft ett halvtaskigt förhållande till fåglar...

I Fåglarna blir den plastiga blondindonnan Melanie Daniels kär i den ack så stilige Mitch Brenner. Deras vägar korsas i en djuraffär och efter detta passionerade möte söker hon upp honom med två kärleksfåglar som present till systern i hans familj. Väl på plats börjar fåglarna ta sig allt större friheter, till slut försöker de med våld ödelägga hela samhället. Fågelkrisen för det lyckliga paret samman, och på ett par tre dagar hinner den nya lilla familjen anpassa sig så väl till varandra att man kan inbilla sig att de har ett helt liv tillsammans bakom sig.

Gastkramande, (i alla bemärkelser) och inte minst intressant att gå tillbaka till novellen av Daphne du Maurier, som filmen baseras på.

En riktig höjdare, nu som då!

Motivering till Nobelpriset:

Mannen utan öde

Nu spenderar jag den närmaste veckan vid havet. Har packat resväskan som är förvånansvärt tung av böcker (maken är nog lite lätt ängslig över att vi inte ska hinna med allt mys också, lugn bara lugn)

Är bara tvungen att tipsa om sommarfilmen nr 1, för er som inte redan har sett den. Vi har just återuppväckt vår dvd från det döda, och sett denna underbara film på nytt... (vem är väl inte svag för Michael Nyqvist ?) Ha en superhärlig vecka!

Månadens nobelpristagare kommer såklart som vanligt (härligt att man kan schemalägga!)

Turen i Lyrans Jorden runt resa har hamnat i Asien. Jag gillar verkligen Murukamis berättarstil. Det känns som om jag kommer personerna nära, och under den här läsningen slås jag av känslan att det faktiskt känns som om jag har varit i Tokyo och nu vet lite om hur det kan vara att leva i Japan. Samma känsla får jag av Xiaolu Guos Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande fast då går ju resan till Kina.

Sen är jag lite svag för skildringar av dessa unga män runt 20 som upptäcker sig själva. Toru lever ett så ungt liv, på universitet och med sina vänner, och i sfären runt de två kvinnorna, som allt handlar om och om vilka han dras emellan. Jag tycker det är intressant att läsa om hur han upptäcker sig själv genom sina skivor, filmer och framförallt sitt läsande.

Jag bara älskar karaktärernas resonemang kring litteraturen! Toru själv är en omläsare. Ofta tar han upp Den stora Gatsby som han gillar mest, läser ett par sidor här och där. Det är inte en sida som känns tråkig. Den är helt enkelt storslagen. Sedan gillar han författare som Scott Fitzgerald och John Updikte. Han kompisar läser samtida japanska författare och de kan han inte riktigt med. När smaken är så olika finns det helt enkelt inte mycket att prata om, känner ni igen det?
Kompisen har som regel att inte röra en bok av en författare som inte har varit död i åtminstone trettio år. Det är de enda böckerna han litar på. Allt annat är osäkra kort eftersom han inte vill ödsla tid på sådant som inte har överlevt. Favoriterna är Balzac Dante, Joseph Conrad och Dickens.

Är ni omläsare? Skulle ni klara att exempelvis välja ut tio böcker och endast läsa dem under ett år?

Jag fascineras själv av tanken. Vilka skulle vara med i den samlingen? Definitivt Brott och straff, Madame Bovary, Stäppvargen, Utvandrar-serien och Vindens skugga. De skulle jag kunna läsa om och om igen.

Fast varför gör man inte det då? I mitt yrke måste jag läsa och ha koll på vad som kommer ut, fast det är en dålig ursäkt för det hade förmodligen varit likadant om jag haft ett annat yrke. Det kommer så mycket spännande och nytt hela tiden, man vill läsa allt men det går ju inte! Är det ett konstigt resonemang, tycker ni?

Lars och Pernilla är ett par i trettioårsåldern. De lever ett tämligen normalt liv, och de goda samboåren har satt sina spår både här och var. Tills en dag, Pernilla vänder allt upp och ner genom att avslöja sina sexuella fantasier. Stackars Lars får vända och vrida på sig själv; varför vill hon ha med en man till? Räcker han inte till? Är detta något som ALLA gör? Kanske är det bara han som är fyrkantig? Sakta men säkert börjar en skakig bana, och förhållandet sätts minst sagt i gungning. Lite smårolig sommarläsning, när man vill ha något lätt att förströ sig med.

Jag åker till havet om en vecka, räknar ner varje dag nu! Hoppas ni har det bra, märker på statistiken att ni är på semester så jag uppdaterar inte lika ofta nu under sommarmånaderna. I augusti blir det som vanligt igen!

Lilla huset på prärien serien. En nostalgitripp så det förslår. Beskåda den här vyn som ligger och utgör härlig sommarläsning. Jag älskade den här serien som barn. Min man och jag har roat oss med dvdboxarna och har hittills kommit två säsonger in i serien. Den är förstås oerhört sötsliskig men också den ultimata verklighetsflykten efter en tung arbetsdag.

Men vad läser jag i första boken? Pappa Charles har minsann redan tagit fram remmen och pryglat sina stackars barn vid två fillfällen. Lilla Laura och Mary ifrågasätter till och med vad det är för konstiga föräldrar som inte ger deras kompis stryk, så som han betett sig. En liten inblick i dåtidens syn på barnaga som totalt gått förbi i filmatiseringarna (tack och lov kanske vi ska säga?) Vid ett annat tillfälle berömmer Charles mammans vackra midja "som han kan nå runt med sina bara händer".