"Jag älskar dig krig... Du är min första kvinna, min första kärlek. Många år har gått, men jag har inte kunnat älska någon som dig. Som artonåring kastades jag in i dig som en naiv pojke, och jag dödades i dig. Och jag återuppstod som en hundraårig gubbe, sjuklig, med nedbrutet psyke och tomma ögon. Du finns för alltid i mig. Du och jag, vi är ett" (Babtjenko 2007, s. 252).

Tänk er att skickas ut i kriget som artonåring. Detta händer ryssen Arkadij Babtjenko, som i sin omtalade bok Krigets färger skriver om sina upplevelser av kriget i Tjetjenien. Varje dag är en kamp för att överleva. De skadas för livet i striderna med den tjejtenska gerillan. Även på den egna sidan är det en hierarki som är svår att förstå, då veteranerna tar ut sin vrede på de värnpliktiga, genom misshandel och utpressning.

"På vår front finns inget broderskap. Remarque ljög. Nu värmer vi varandra med värmen från våra kroppar, men vi är ändå helt ensamma. Det enda som binder oss samman är kriget. Dödandet av människor och kamraternas död. I framtiden kommer vi inte att vilja träffa varandra. Vi känner det redan: det är tungt att träffa en människa som känt dig när du var ett djur, att le och klappa honom på axeln. Vi tycker inte om varandra. Kärlek, tillgivenhet- de orden är inte av den här världen. Känslan som vi hyser för varandra står högre än kärleken, men den är omöjlig att beskriva, på ryska finns helt enlelt inga begrepp för tillgivenheten mellan två varelser sm ör dömda att dö tillsammans- den känslan är bara möjlig här" (Babtjenko 2007, s. 200).

Jag undrar vad det gör med en människa att befinna sig i krig. Jag undrar hur de stänger av sitt inre för att kunna döda och se andra försvinna? Det som jag upplever att Babtjenko inte förmår skriva om, är hur han själv dödar människor. Han kan ge väldigt levande beskrivningar av hur hans vänner tas ifrån honom, men när det gäller de egna handlingarna blir distansen tydlig.