Sedan jag började skriva ner vad jag läser, så har jag insett att jag faktiskt läser mer facklitteratur än jag trodde. I Barnbrudar vänder Thunander upp och ner på lagstiftningen, och berättar om kryphål i den svenska lagen angående tvångsgiftemål. Här följer vi en rad öden, där trettonåringar reser bort över sommaren, kommer tillbaka som "gifta", slutar skolan och lever tämligen isolerade utan att någon reagerar.

Genom att berätta unga flickors historier, och följa upp deras ärenden hos olika myndigheter får vi en hemsk bild av den rådande verkligheten- och myndigheters oförmåga att våga konfrontera andra kulturers traditioner.

Thunander intervjuar personer som faktiskt förespråkar giftemål mellan unga, och som kan förklara varför på ett vis som jag kan förstå (även om jag tycker att det är fel). Därför blir det inte bara en rad tragiska öden, utan en faktiskt inblick i tänkandet som ligger bakom. Längre tillbaka i tiden fungerade väl den svenska äktenskapsmarknaden likadant? Giftermål gjordes för familjens bästa, inte av kärlek. Idag är det en rättighet att själv få välja sin livspartner. Alla har inte den.