Först måste det erkännas att jag har lite svårt för det här "nya" sättet att skriva, radbyte efter varje mening. Skam den som ger sig. Reglerna var en annorlunda läsupplevelse om en kvinnas försök att skapa någon form av struktur i sitt liv. Emellanåt känns kvinnan sjuklig, med sitt fanatiska kontrollbehov?

Reglerna var nominerad till Augustpriset men jag förstår egentligen inte varför. Får man säga så? Vi har en intressant debatt på gång inne på Litteratura, om författare och böcker som fått priser av olika slag. Varför är det inte lika OK att såga erkända författare och hur många vågar egentligen stå för vad de tycker när författarna är hyllade? Jag har hört många som framhållit att Engquist med "Ett annat liv" är helt fantastisk, medan det i själva verket visat sig att de har skummat igenom flera kapitel.. Hrmmm... Jag försöker få ekvationerna att gå ihop... ?

Apropå tankar om att binda sig. Idag förekommer det väl en mer eller mindre hysterisk fixering vid förhållanden, och relationsromaner säljer som smör i solsken. Vad tänkte man för hundra år sedan? I Camillas äktenskap får vi se hur det går för Camilla och Erik som ska ingå äktenskap tillsammans i början av 1900 talet.
Ganska humoristisk roman faktiskt, när man läser den idag. Camilla har krav på sig att vara fulltalig, en riktig kvinna, en husmor, om hon ska vara "god nog" åt Erik. Hur ska hon skapa det perfekta hemmet? Hur ska hon bli den perfekta hustrun? Och älskar han henne verkligen lika mycket idag som han sa att han gjorde igår? Han blir ganska trött på hennes ständiga svärmeri, hennes tankar om kärleken och äktenskapet. "Den stora passionen"! Slutet är så fulländat, att finna denna balans i kärleken tillsammans. Att inse att kärleken inte ska "bojas" och att var och en faktiskt måste tänka själva. Rekommenderas varmt, hur modern som helst!

Vi får möta Jamal, en medelålders psykoanalytiker som spenderat en stor del av sitt liv till att lyssna på andra människors problem. I själva verket gav han sig in i vården för att lära känna sig själv och för att försöka sona sitt eget brott som han aldrig har lärt sig leva med. I ungdomsåren träffade han sin stora kärlek, men de problem som försegick i hennes familj ledde honom in på en väg han aldrig trodde sig vara kapabel till att gå. När vi nu möter honom lever han ett halvfattigt liv och försöker att fly från vardagen så mycket som möjligt. Sex, droger och rock´n roll. Bordellbesök och tragiska knarkstunder med kompisen Harry och sin utåtagerande syster.

Det är en roman som tjänar på att läsas i ett svep. Ibland blir jag helt enkelt bara stum för Hanif har så mycket att säga, om precis allting, och emellanåt önskar jag bara att han ska komma till sak.
För allt handlar till sist om att låta det förflutna komma ikapp, och att våga se och tala om det som har varit. Är detta samma författare som tidigare kort och koncist skrev Intimitet, som handlar om en mans tankar dygnet innan han väljer att lämna sin familj. Är det en äldre mer grubblande Kureishi som nu trätt fram i dagens ljus?

Efter attentatet är en träffsäker och viktig bok om konflikten mellan palestinier och israeler. Bokens huvudperson heter Amine, och är kirurg. Amine brinner för sitt arbete och sin familj. Allting faller sönder den dag en självmordsbombare spränger en restaurang i centrala Tel Aviv, och dödar massor med människor. Självmordsbombaren visar sig vara hans egen fru. Sakta men säkert får läsaren följa med Amine på resan att försöka förstå hennes handlingar. Vad som kan forma en självmordsbombare- hur någon kan gå i döden för en sådan tro. En intressant inblick i vad som kan forma en fanatiker.

I sirenerna i Bagdad möter vi en ung man, som helt förstörs av kriget. När kriget kommer till den lilla beduinbyn Kafr Karam, slår verkligheten emot den som en kall vägg. Han ser vad som händer mot byns en gång så fredliga plats, och bristgränsen nås den dag han ser sin far förnedras av en grupp soldater. Ilskan omvänder honom helt och han bestämmer sig för att bekämpa dem till varje pris. Han beger sig till Bagdad, fast besluten att ansluta sig till en terroristcell och bli självmordsbombare.

Precis som i Efter attentatet, ställer sig berättaren i mitten och bettraktar konflikten både inifrån och utifrån västvärlden, på ett vis som aldrig känns konstlat.

En dag under terapin utbrister Jennys patient till henne "Du kan inte älska. Vet du vad du är? Du är nästan overklig".
Kanske är det så? Jenny är överläkare inom psykiatrin, har en lyckad karriär och en härlig familj. Men varför känner hon sig inte längre levande? Varför detta tomrum? Sakta men säkert får vi följa en kvinnas väg till sammanbrottet, och det plågsamma återuppvaknandet.

Går det att skriva om moderskap och kärleken till sitt eget barn på ett vis som inte översvämmar i känslor? Jag var tveksam men Darrieussecq överaskade mig. Vi lär varken känna henne eller barnet, ingen av dem benämns någonsin med ett namn. I korta, dagbokslika stycken berättar hon om de första nio månaderna som nybliven mamma. Med iakttagelser av babyns fysiska och språkliga utveckling skildrar författaren det symbiotiska förhållandet mellan mor och barn. Oerhört vardagsnära och vackert!

"Våra närstående kommer aldrig att känna babyn som vi känner honom, lugn, drömmande, en som gäster inte roas av. Om han får syn på mig när han är i någons famn är det mot mig som han stäcker sig, är det mot mig som han ler. Det får mig på ett utomordentligt gott humör (där stoltheten bor)" (75).

Har du hamnat i lästorka? Bennett mjukar upp, och påminner om varför vi aldrig ska sluta läsa. I den här hejdlöst underhållande romanen råkar drottningen av England, av en ren slump, hamna i en bokbuss. Hon är ju ingen läsare, men artigt och försynt tar hon ändå hem en bok, som visar sig vara alldeles ödesdiger att ta sig igenom. När hon ska lämna tillbaka den blir hon påtvingad ännu en bok, och spelet har kommit i gungning. Drottningen uppslukas av historien, och sjunker allt djupare in i lästräsket. Folk runt omkring henne tycker att hon börjar försumma sina plikter, men läsandet öppnar helt enkelt nya världar. Läsandet jämförs med en muskel, som kan tränas upp. Det är en alldeles förträfflig liten roman om hur man utvecklas inom läsandet; hur man först är beroende av andra men succesivt utvecklar sin egen stil. Årets feel good bok?

Finns det något bättre än att krypa ner framför en god film när man känner sig lite halvsjuk? Jag passade på att se Lady Chatterlys älskare, och av respekt till min nattarbetande make som behövde sova ut, så såg jag den därför LJUDLÖS. Och tänka sig, den magiska filmupplevelsen gick mig totalt förbi. Istället smög där runt en hispig kvinna vars kroppspråk höll på att reta gallfeber på mig. Vilka gigantiska mängder med strumpbyxor hon måste ha slitit ut, genom att så slarvigt springa runt i skogen. Om åtminstone den så kallade sexiga skogvaktaren hade varit något att hänga i julgranen. Men icke, icke. Kanske är den bättre med ljud på? Boken är definitivt bättre.

En väldigt stark bok om den trettioåriga vänskapen mellan två män. Ali och Mamad träffas när de går på franska gymnasiet i tanger, och de växer upp tillsammans under målande beskrivningar av politiken, kulturen och kvinnorna, i skuggan av ett färgstarkt Marocko. Den starka vänskapen stärks när de, som vänstersympatisörer sätts i arméns straffläger. För evigt dömda av dessa 18 månader, går de sedan olika riktiningar i livet. Vänskapen fortsätter i många år, tills Mamed en dag bryter all kontakt. Varför? Var och en berättar sin historia.

Den sista vännen är lättläst, och tonen är skämtsam. Jag läser den med starkt intresse just för insynen i en kultur som ligger så långt ifrån min egen. Jag läser att Boktokig höll på att avsluta boken flera gånger, eftersom kvinnor avverkas på löpande band och beskrivs i synnerligen förnedrande toner. Jag reagerar också oerhört starkt på det. Även de unga männen diskuterar detta "Förakt...vad menar du? Kvinnor är i dina ögon lägre stående varelser, på den punkten intar du samma ställning som de rättrogna! Skulle jag vara rättrogen? Du vet mycket väl att jag är ateist och att jag älskar kvinnor.."
Jag läser mycket för att förstå men det gör jag inte alltid och det är det som fascinerar. "Därborta gör jag allt som religionen förbjuder". Jag försöker förstå hur någon kan resonera så, om man nu är religiös. Eftersom Mamed flyttar till Sverige och blir läkare, får vi också en varm skildring av utvandring och hur det påverkar ens inre. Inte minst är det oerhört intressant att möta de tankar som Mamed har när han betraktar Sverige och jämför landet med de villkor som gäller i Marocko.

Blir onekligen mycket nyfiken på detta författarskap och kommer garanterat att gräva djupare i Tahar Ben Jelloun färgsprakande och realistiska värld.

I Från mörker till ljus berättar Baby Halder om sitt liv i Västbengalen och New Delhi i Indien, som förändrades i den stund hon giftes bort under tvång, endast 12 år gammal. Halder lyckas verkligen skildra BARNET som gifts bort.

Författaren skriver sin bok nästan tio år senare, som trebarnsmor och hushållerska hos en arbetsgivare som förstår att hon har ett intresse av att både läsa och skriva. Han uppmanar henne att skriva sin historia. Då har hon redan mycket ärr i bagaget, då hon slagits sönder och samman av sin man och mer eller mindre förskjutits av sin familj eftersom hon inte håller ihop familjen. Respekten för familjen är allt.

Baby Halders historia visar på mkt mod, och det är därför man ska läsa den, inte för att det är ett litterärt verk. Hon skriver ibland helt distanserat om sina upplevelser och ibland pratar hon om sig själv i tredje person. Det är ändå fantastiskt att denna historia har hittat ut. Jag fascineras av beskrivningarna från det indiska vardagslivet, religionens betydelse och sederna i dagens Indien (t.ex ska familjefäderna titta på åtminstone fem familjer innan de gifter bort sina barn). Jag hade gärna fått mer insyn i kastystemet som nämns i boken, och kvinnan som bränns med syra av sin man.

Överallt genomsyras boken av denna frustration, varför är kvinnan en ägodel? Varför är jag beroende av mannen när det enda han gör är att hålla tillbaka min utveckling?

När Theresan först utlyste Golding i sin utmaning tänkte jag undvika Flugornas herre, som jag upplevt som dödligt tråkig när jag alltför ung blev påtvingad att läsa den i skolan. Därför började jag istället med någon annan bok av författaren, men höll verkligen på att avlida av tristess. Det var alltså att välja mellan pest eller kolera, och därför blev det trots allt Flugornas herre igen.

Nu säger jag VILKET MÄSTERVERK! Jag tror att det skulle vara möjligt att läsa den tio gånger på raken och ändå finna nya infallsvinklar. Ett litet pojkäventyr men samtidigt en helt otrolig skildring av en civilisations uppgång (och fall). Det går att läsa in hur mycket som helst. Som barn mindes jag främst passagen där barnen hade ihjäl sin kompis, då "leken" gick överstyr och de misshandlade honom så svårt att han dog. Det påverkade mig jättestarkt och jag undrade om det verkligen kunde hända? Jag tror inte riktigt jag förmådde se de andra nyanserna i romanen. Golding deltog själv i världskriget och har säkert sätt det mesta... Vilken makalös förmåga att sätta sina egna erfarenheter in i en handling, som dessutom händer precis hela tiden, världen över...

Det ska inte bli särskilt långrandigt, totalt 140 böcker avverkades (med inspiration från alla er söta bloggare därute som delat med sig av statistik från er läsning, har jag nu mycket bättre koll på min egen genom egenupprättad bokföring:-).

Året har bjudit på mycket i läsväg. Klassiker året har varit lyckat och uppskattat, och har inte minst inspirerat till andra utmaningar enligt samma koncept. Ett hem utan böcker satsar exempelvis på Klassiska kvinnor, missa inte denna utmaning! Klassiker året kommer inte att fortsätta nästa år, däremot kommer EN ANNAN STÖRRE UTMANING att gå av stapeln, en NYSATSNING som presenteras i början av året.

För att då avrunda 2008: Poetiska favoriter såsom Linda Olsson med Sonat till Miriam, och Marie Lundquist och Christine Falkenland har förstås levererat. Klassiker som Conrads Mörkrets hjärta, Borchert och Gilman Perkins Den gula tapeten har breddat min läsning. Inte minst mötet med Afrikansk litteratur har gett mersmak. Regnmakarens barn och Onåd har varit pärlor. Många trevliga bokförlag därute har förgyllt min bloggtillvaro. Snart kommer dessutom en NYSATSNING att presenteras...

Inspirationen är stor för ett nytt läsår! Tack alla ni som följer Amoroso och för alla härliga mail som dimper ner i inkorgen.