I Från mörker till ljus berättar Baby Halder om sitt liv i Västbengalen och New Delhi i Indien, som förändrades i den stund hon giftes bort under tvång, endast 12 år gammal. Halder lyckas verkligen skildra BARNET som gifts bort.

Författaren skriver sin bok nästan tio år senare, som trebarnsmor och hushållerska hos en arbetsgivare som förstår att hon har ett intresse av att både läsa och skriva. Han uppmanar henne att skriva sin historia. Då har hon redan mycket ärr i bagaget, då hon slagits sönder och samman av sin man och mer eller mindre förskjutits av sin familj eftersom hon inte håller ihop familjen. Respekten för familjen är allt.

Baby Halders historia visar på mkt mod, och det är därför man ska läsa den, inte för att det är ett litterärt verk. Hon skriver ibland helt distanserat om sina upplevelser och ibland pratar hon om sig själv i tredje person. Det är ändå fantastiskt att denna historia har hittat ut. Jag fascineras av beskrivningarna från det indiska vardagslivet, religionens betydelse och sederna i dagens Indien (t.ex ska familjefäderna titta på åtminstone fem familjer innan de gifter bort sina barn). Jag hade gärna fått mer insyn i kastystemet som nämns i boken, och kvinnan som bränns med syra av sin man.

Överallt genomsyras boken av denna frustration, varför är kvinnan en ägodel? Varför är jag beroende av mannen när det enda han gör är att hålla tillbaka min utveckling?