En väldigt stark bok om den trettioåriga vänskapen mellan två män. Ali och Mamad träffas när de går på franska gymnasiet i tanger, och de växer upp tillsammans under målande beskrivningar av politiken, kulturen och kvinnorna, i skuggan av ett färgstarkt Marocko. Den starka vänskapen stärks när de, som vänstersympatisörer sätts i arméns straffläger. För evigt dömda av dessa 18 månader, går de sedan olika riktiningar i livet. Vänskapen fortsätter i många år, tills Mamed en dag bryter all kontakt. Varför? Var och en berättar sin historia.

Den sista vännen är lättläst, och tonen är skämtsam. Jag läser den med starkt intresse just för insynen i en kultur som ligger så långt ifrån min egen. Jag läser att Boktokig höll på att avsluta boken flera gånger, eftersom kvinnor avverkas på löpande band och beskrivs i synnerligen förnedrande toner. Jag reagerar också oerhört starkt på det. Även de unga männen diskuterar detta "Förakt...vad menar du? Kvinnor är i dina ögon lägre stående varelser, på den punkten intar du samma ställning som de rättrogna! Skulle jag vara rättrogen? Du vet mycket väl att jag är ateist och att jag älskar kvinnor.."
Jag läser mycket för att förstå men det gör jag inte alltid och det är det som fascinerar. "Därborta gör jag allt som religionen förbjuder". Jag försöker förstå hur någon kan resonera så, om man nu är religiös. Eftersom Mamed flyttar till Sverige och blir läkare, får vi också en varm skildring av utvandring och hur det påverkar ens inre. Inte minst är det oerhört intressant att möta de tankar som Mamed har när han betraktar Sverige och jämför landet med de villkor som gäller i Marocko.

Blir onekligen mycket nyfiken på detta författarskap och kommer garanterat att gräva djupare i Tahar Ben Jelloun färgsprakande och realistiska värld.