Vi får möta Jamal, en medelålders psykoanalytiker som spenderat en stor del av sitt liv till att lyssna på andra människors problem. I själva verket gav han sig in i vården för att lära känna sig själv och för att försöka sona sitt eget brott som han aldrig har lärt sig leva med. I ungdomsåren träffade han sin stora kärlek, men de problem som försegick i hennes familj ledde honom in på en väg han aldrig trodde sig vara kapabel till att gå. När vi nu möter honom lever han ett halvfattigt liv och försöker att fly från vardagen så mycket som möjligt. Sex, droger och rock´n roll. Bordellbesök och tragiska knarkstunder med kompisen Harry och sin utåtagerande syster.

Det är en roman som tjänar på att läsas i ett svep. Ibland blir jag helt enkelt bara stum för Hanif har så mycket att säga, om precis allting, och emellanåt önskar jag bara att han ska komma till sak.
För allt handlar till sist om att låta det förflutna komma ikapp, och att våga se och tala om det som har varit. Är detta samma författare som tidigare kort och koncist skrev Intimitet, som handlar om en mans tankar dygnet innan han väljer att lämna sin familj. Är det en äldre mer grubblande Kureishi som nu trätt fram i dagens ljus?