Går det att skriva om moderskap och kärleken till sitt eget barn på ett vis som inte översvämmar i känslor? Jag var tveksam men Darrieussecq överaskade mig. Vi lär varken känna henne eller barnet, ingen av dem benämns någonsin med ett namn. I korta, dagbokslika stycken berättar hon om de första nio månaderna som nybliven mamma. Med iakttagelser av babyns fysiska och språkliga utveckling skildrar författaren det symbiotiska förhållandet mellan mor och barn. Oerhört vardagsnära och vackert!

"Våra närstående kommer aldrig att känna babyn som vi känner honom, lugn, drömmande, en som gäster inte roas av. Om han får syn på mig när han är i någons famn är det mot mig som han stäcker sig, är det mot mig som han ler. Det får mig på ett utomordentligt gott humör (där stoltheten bor)" (75).