En stillsam och lågmäld roman om Sigtrud, som tagit hänsyn till andra i hela sitt liv. Nu lever hon ett stilla och inrutat liv ensam i en lägenhet i Reykjavík. Sakta men säkert växer en vilja fram att söka sitt förflutna. Då Sigtrud växt upp hos fosterföräldrar, vet hon egentligen inte så mycket om sin biologiska familj, mer än att hennes mamma var fransk. De efterlämnade sakerna från hennes mamma, blir med ens symboler för ett annat liv, kanske det hon borde ha levt? Kanske ska hon precis som Adam i Sonat till Miriam våga söka tonerna till sitt livs musik? Lite lagom helgläsning kanske?