Författarens pappa drabbas av en stroke, och efter den följer en lång sjukdomsperiod där skadorna förändrar pappans personlighet.
Boken är en gripande skildring av hur det är att som anhörig slitas mellan hopp och förtvivlan, och vara där, år efter år. Jag tror att de flesta anhöriga till någon med hjärnskador kan känna igen sig i dessa tankar och upplevelser och finna tröst i dem.

Boken är en också en lysande skildring för de som vill förstå hur någon som vårdar en anhörig kan känna. "Jag beklagar sorgen" fick författaren höra efter faderns död. Först då fick sorgen bli verklig, synas. Men hur ska man sörja någon som man redan har sörjt så länge?

Jag välkomnar detta bidrag från ett ungt anhörigperspektiv. Eva Nordenstam var bara strax över tjugo när hennes pappa blev sjuk.