Ibland får man något i handen som verkligen överaskar en. Öknens skördar är en kort, lättläst roman som man fullkomligt upplever genom sina sinnen. Den handlar om öknens invånare, tuaregerna "det blå folket" som lever i Sahara. En bok vars språk fullständigt andas sol, hetta och sand.

Vi möter Brahm och Zara, och deras son Dami. En dag vaknar de upp i sitt läger och känner att något på jorden är annorlunda. Det liksom mullrar, skakar. En dagsritt från vattenhålet möter Brahm vidundret som han inte förstår vad det är, bara att det är farligt, och något som hotar deras överlevnad, en gigantisk oljeplattform.

"Brahms och hans likar rubbades i sina tusenåriga vanor utan att ha vare sig parad- eller försvarsvapen. Oljeborrningen satte dessa människors liv i gungning. man visade upp en tillvaro för dem där de ombads stiga in. För nästa generation skulle anpassningen gå utan besvär, men då skulle tuaregen bara vara en grå arbetare på jordens yta, en utbytbar jordlös robot utan förflutet och utan framtid, en slav utan värdighet, och hans hustru en prostituerad" (63).

Det är också en roman som talar om vårt sätt att leva.
"I Timisi fann Lucien ett oanat sätt att leva, som bestod av det han tyckte var grundläggande: vatten, mat, skugga, en vän, bön, poesi, förfäder, andar. Att födas och dö. I Paris hade ursprungsorden och de känslor som vilade på uråldrig grund förtvinat: de hade drunknat i strömmen av falska problem, falska behov och falska mänskliga relationer" (61).

Kanske den starkaste läsupplevelsen någonsin, utgiven av Elisabeht Grates förlag.