Branden i hjärtat är noveller skrivna av en av Indiens främsta nutida författare. Mahasweta Devi är känd för att vara en riktig samhällskämpe som alltid tar ställning för de som har de allra sämst i samhället. Hennes noveller provocerar och upprör. Jag fastande speciellt för en av dem, Jamunabatis mor.

"Flickan har ett förtjusande namn, men hon är helt försumbar. Hon hade aldrig behövt födas, det skulle inte ha betytt något för någon, någonstans. Men det vet hon naturligtvis inte. Hon är bara två år gammal och fylld av glädje över att ha kommit till världen".

Flickans föräldrar kämpar på; mannen diskar flaskor hos en apotekare och mamman säljer rökelsepinnar. De är otroligt fattiga och när barnet blir sjukt gör de allt de kan för att hon ska överleva. Men det behövs näring, och näring kostar pengar.

"Hundratusentals människor som de måste omedelbart kastas bort så att det här landet och den här stan kan bli vackra. Hundratals beslut och hundratusentals löften kan då förverkligas. Dessa människor är oönskade sopor som blockerar vägen till framgång"

En novell som laborerar med det yttersta, med sina vaga anspelningar på råa och radikala politiska åtgärder.

Örjan Abrahamson på Arbetarbladet formulerar författarens sätt att skriva och förhålla sig till det berättade alldeles klockrent med följande ord:

"Hon vet att det bästa, kanske enda sättet att förmedla grym verklighet är att hålla tillbaka känslorna och ilskan, och låta läsaren fylla i luckorna. Så gör Mahasweta Devi litteraturen till ett vapen."

Jag står själv alldeles stum av beundran för hur författaren på tio ynka sidor kan tala till en hel mänsklighet om lösningen på problem som fattigdom, arbetslöset m.m. (med en ironi som tyvärr blev verklighet).