I dagarna så gick Björn Collarp bort. Det var först nyligen som jag stiftade bekantskap med hans böcker, och "Hur har andra det" är nog något av det starkaste jag läst i svensk novellväg.

Collarps noveller tar avstamp i återvändsgränder, på ett plan där människan stannar upp och tvingas reflektera över hur hon har hamnat där.
Vi har kvinnan som efter flera års smygalkholism slutligen läggs in på behandlingshem för sitt missbruk. Om hur hon tvingas möta sin familj och de sår som blivit. Varför hon känner sig som en främling inför sin man och dottern som aldrig mer vill tala med henne. Vi har änkemannen som aldrig vågar rensa ut sin hustrus kläder för kanske är hon egentligen inte borta? Vi har de två bröderna, den ena framgångsrik och den andra som ständigt väljer fel, kanske var de ändå inte så olika?

Ensamheten går som en röd tråd genom alla novellerna. Collarp behöver inte många ord för att blotta fasaden. Han är väl annars kanske mest känd för sin bok "Tårar för Alexander" om två killar som blir förälskade i varandra.