Vart jag än vänder mig här i världen så lyckas jag alltid komma över ett gäng noveller. Jag vet att många inte gillar noveller (men varför?) De är ju så korta, och passande för en liten historia innan man släcker. Så mycket tankar i en enda roman.

Som i novellen Vinbär, som handlar om en poet som slutar, eller helt enkelt aldrig kunnat kommunicera? En man som ihop med sin partner låter middagskycklingen ligga orörd, medan de sitter och petar i sig bara potatis, bara för att ingen av dem velat ge sig in i kampen om vem som ska tillaga den.
För att inte tala om Torben och Marie, som är en talande historia om det utsatta barnet. Torben är blyg och tillbakadragen, och det är faktiskt inte så lätt att tycka om honom. På dagis går hans sår och skador personalen förbi, för han söker ju inte så mycket kontakt som de andra barnen. Vem ska hjälpa Torben?
Avbrott handlar om en ensam man som helt plötsligt en dag får besök av en främmande kvinna som talar ett annat språk. Hon flyttar helt enkelt in i hans lägenhet, och det finns ingenting som han kan göra åt det.

Små, små texter, mycket stora tankar...