På vacker naturprosa skildras den kärlek, som bokens huvudperson börjar att känna för sin bästa vän. Den förbjudna kärlek som kanske inte är möjlig, och som kanske förstör deras vänskap.

Huvudpersonen drar sig alltmer tillbaka till sitt ensliga hus, och genom årets fyra vackra årstider finner vi kanske att världen öppnar sig lite mer.
Det är visst en kärleksroman, men kanske ännu hellre en kärleksförklaring til naturen? Överallt denna längtan efter att leva nära naturen och som förmodligen kan få vilken inbiten stadsmänniska som helst att vilja börja sylta och lagra. Simtag skulle i alla fall jag gärna plocka fram på nytt, i SEMESTERTIDER, i lugn och ro, vid något härligt lantställe med bara naturen som granne. Det är inte mycket litteratur som skapar den känslan ?

Jessika har föresten en hemsida.