Illasinnande rykten spred sig till min trädgård, och jag var tvungen att själv stifta bekantskap med denna sista bok som Fredriksson skrev. Den handlar om Stina som faller för en psykopat. När hon äntligen lyckas ta sig ur äktenskapet kommer nästa chockbesked. Han ska få träffa barnen, enligt domstolsbeslut. När barnen väl tvingas åka till USA, får det ofattbara konsekvenser.

Jag har tidigare enbart haft positiva minnen av Marianne Fredriksson så Ondskans leende känns som ett hån mot allt hon tidigare utgett?

Alla karaktärerna känns föråldrade och från en annan tid (får om och om igen kontrollera att delar av detta drama ska utspela sig under 2000-talet).
Bokens femåring har en enastående psykisk analytisk förmåga att analysera sin egen situation utifrån, och en kunskapsnivå och ett ordvokabulär som står långt över vad jag någonsin tidigare skådat.

Alla som någon gång gjort upp sig en fantasibild av psykopaten, kan få sin bild besannad. Psykopaten förmår inte känna några känslor,men de är långt ifrån så lättmanipulerade som de framställs i Ondskans leende, då prästen Ragnar med sin fantastiska yrkeskompetens närmar sig den onde. Föresten heter det inte psykopati utan antisocial personlighetsstörning.

Aldrig i (dold) romanform har jag dessutom mött sådana mansgrisar som i denna roman. När två män beger sig utanför hemmet med litet barn är det HELT NATURLIGT att be servitrisen om hjälp vid barnets toalettbesök. Och hon ler varmt, för hon är kvinna och älskar små ljuvliga barn. Snälla någon, vilket årtionde är detta?

För att inte tala om de små adoptivbarnen? Är det inte förunderligt så säg, att när adopterade barn från Kina tidigt kommer till Sverige, så pratar de inte kinesiska när de säger sina första ord?? Ett litet mirakel. Jag står helt stum.

Tillsammans med allt detta, och ett gyllene Harlequin skimmer över hela romanen, finner vi att allt ordnar sig till slut för Stina, som haft det så eländigt men till slut finner lyckan (i form av en ny fantastisk man).

Får man inte lite starka Austen associationer? "Den man min lycka beror på" säger en av Austens kvinnliga huvudpersoner i en roman, om det nu var Förnuft och känsla eller Stolthet och fördom....