Nu har Lyrans jorden runt resa kommit till Oceanien. Jag är ganska nollställd när det kommer till Patrick White (han fick dock nobelpriset 1973 men det är ännu några år dit, månadens nobelpristagare har bara kommit till år 2002 ännu)
Det är ingen direkt upplyftande bild som ges av White på Alex (databasen). Hans egen barndom beskrev som sjuklig. Senare kallades han in i kriget. Han växte upp i Sydney men föddes i London. I Australien behandlades han med misstänksamhet. "Där sågs han grovt sett som en engelsk "invandrare" med överklassbakgrund som försökte tala om för den inhemska befolkningen vad den australiska folksjälen bestod av".
Det är ingen direkt upplyftande bild som ges av White på Alex (databasen). Hans egen barndom beskrev som sjuklig. Senare kallades han in i kriget. Han växte upp i Sydney men föddes i London. I Australien behandlades han med misstänksamhet. "Där sågs han grovt sett som en engelsk "invandrare" med överklassbakgrund som försökte tala om för den inhemska befolkningen vad den australiska folksjälen bestod av".
Tant Theodora är ingen roman som berör mig på något plan egentligen, men jag känner mig ändå oerhört ledsen för denna kvinnas skull. Av vem hon än möter i livet beskrivs hon som grå, ful, och så alldaglig att hon inte väntar sig annat än att vara en dörrmatta för vem helst hon möter. Det är så hon ser och beskriver sig själv. Det är kanske som någon säger:
"Vi har förstört mycket men vi har inte förstört tillräckligt. Vi måste förstöra allting, allting, till och med oss själva. Och när det till sist inte finns någonting, då kanske vi kan leva" (173).
Men kan Theodora leva? Hon förväntar sig till slut ingenting av någon, och till sist får hon heller ingenting. Hon ger det sista hon har- sig själv.
Patrik White var homosexuell och stod för det, även i en tid som var svår. I Tant Theodora slås jag på flera ställen av om inte Theodora också är homosexuell? Se känslorna som beskrivs för Katina. "Theodora kände hur Katina lade sin heta kind mot dimman. hennes hud drack fuktigheten som inte mättade" (222f) . Hon älskade henne men väntar samtidigt på att bli illa behandlad. Till sist drar hon sig undan sitt eget avstånd och har ingen avsikt att komma ut (263)Vad tror ni andra färdkamrater?
4 kommentarer:
Jag har inte läst ut boken än men jag har samma funderingar som du- det här är en bok som utmanar läsaren och då menar jag på flera sätt än ett. Jag hoppas hinna läsa färdigt under helgen.
Ska bli intressant att höra vad du tycker... Det finns inte så mycket åsikter när man googlar på nätet. Lite extra intressant med sådana böcker, tycker jag...
hej Amoroso
jag har läst tant Theodora och skrivit om henne här http://hem.passagen.se/hno0222/litt/white.htm
Jag snuddade också vid tanken att hon ev var homosexuell. Boken var seg i mitten, början var helt klart bäst, men kanske att det är så livet är för de flesta? Särskilt för de som inte riktigt passar in...
Jag menar det jag skriver sist, tant Theodora kommer inte att lämna mig.
Violen: Du snämner också många tankar om att inte passa in. Alla försatte henne i en viss roll men hon strävade heller aldrig efter att komma undan den. Kanske är det så vi fungerar, som du säger...?
Minns så starkt att hon drev mig till vansinne vid ett så enkelt ögonblick som att det skildrades hur hon satt på en stol, just för att hon inte kunde ta sig för något annat. Höll på att riva mitt hår av detta! Jag blev oerhört provocerad av den där maktlösheten att hon aldrig tog sig för något. Samtidigt var ju hennes lott bestämd, alla förväntade sig att hon skulle ta hand om sin mammma osv. Men kan vi inte bryta oss loss?
Skicka en kommentar