J.M. (John Maxwell) Coetzee är född i Kapstaden, Sydafrika. Fastän han har boerbakgrund, pratades det engelska i hemmet. Han fick också chansen att studera på en engelsk skola, trots att nationalistpartiet, efter att ha erövrat makten 1948, stiftade nya lagar för att förhindra barn med boerbakgrund att växa upp med engelskan som förstaspråk.

Sitt internationella genombrott fick Coetzee med romanen "I väntan på barbarerna" 1980 som i allegorins form skildrar de vitas rädsla för de svarta massorna, samtidigt som den i Joseph Conrads anda beskriver imperialismens våldsstruktur.

1999 blev Coetzee den förste att tilldelades Bookerpriset en andra gång. Detta för romanen "Onåd"

I romanens början inleder en vit medelålders universitetslärare i Kapstaden, en affär med en av sina studenter. Eller en affär är kanske att ta i? Kärlekshistorien baserar sig på hans behov och själva akten känns mer eller mindre som en våldtäkt? Skandalen är snart ett faktum, och mannen sparkas från sin tjänst. Han reser till ett betydligt lugnare liv, på sin dotters gård i en annan del av Sydafrika.

Men i området som nästan helt befolkas av svarta håller maktbalansen på att skifta. En dag kommer tre män in på gården, och deras handlingar skändar Lucy för livet. Trots detta vägrar hon att ge upp. Kvar lever hon i en slags onåd, och stiger allt djupare in i mörkret.

Apartheidssystemet och skillnaderna vita/svarta känns oerhört påtagbara, och Coetzee har valt en vit berättare. Jag tycker Coetzee hela tiden laborerar i "Joseph Conrad anda" med konceptet "Det mörka Afrika". Invånarna skildras som buskiga våldsmän samtidigt som landet beskrivs som primitivt och underutvecklat?

I väntan på barbarerna

Coetzees genombrott blev min "nya bekantskap" med författaren ifråga.

Någonstans i den afrikanska öknen hoppas en åldrande borgmästare om ett lugnt och stilla liv. Men konflikterna i området ökar, mellan nomadfolket och de människor som tycker sig ha större rätt att finnas till än de andra. De bestämmer sig för att utrota nomaderna. Borgmästaren hamnar i en sits där han faktiskt måste ta ställning. Ska han hjälpa de oskyldiga med risk att själv råka illa ut, eller ska han blunda för det som händer?

Särskilt fascinerade (motbjudande?) är den "relation" han får till den misshandlade barbarflicka han tar med till sitt hem. Denna konflikt utspelar sig överallt, i hela världen och handlar i slutändan om människans val att påverka det som sker- eller blunda.

Jag tjatar om det igen och igen (om det nu finns någon av Amorosos läsare som har missat detta innan :-) Joseph Conrads Mörkrets hjärta och Sven Lindqvists Utrota varenda jävel, är superfina att ha i bagaget som bakgrundshistorier vid sådana här skildringar.

Så här skriver Adlibris om "Ett dåligt år".

Det mest utmärkande med Ett dåligt år, är kanske att Coetzee laborerar med berättartekniker. På varje sida får var och en av bokens huvudkaraktärer komma till tals. Vi har den gamla mannen själv, som vi lär känna genom hans kritiska texter. Vi möter Anya och den relation som utvecklas mellan dem, och sist hennes sambo Alan som känner sig alltmer provocerad av den gamla mannen, framförallt av hans åsikter men också av det faktum att Anya dras till manenn. Om Alan kan sägas stå för sin samtids marknad och snabbhet, står den gamle mannen för en annan insikt, eller "passivitet" som Alan uttrycker det. Detta märks inte minst genom den plan som senare målas upp.

Anya kommer in som en fläkt i den gamla mannens liv med sin korta röda klänning, men tack och lov är det inte det enda hon gör. Coetzee höjer henne, gör henne till en Sonja. En vägledare in i slutet. Ett dåligt år handlar om de stora livsfrågorna; den handlar om kärlek, ensamhet,
åldrande och döden. Den var tidvis så vacker att den fyllde flera sidor i den lilla svarta boken.

Efter att ha läst vad Svenska Akademin skriver, blir jag oerhört sugen på att läsa I hjärtat av landet.

"In the Heart of the Country, har drag av psykosskildring. En förgrämd hemmadotter betraktar med ovilja sin fars kärleksförbindelse med en ung färgad kvinna. Hon fantiserar om att mörda de båda, men av allt att döma väljer hon snarare att sluta sig inne i en pervers pakt med en tjänare i huset. Det egentliga händelseförloppet går inte att fastställa, eftersom läsarens enda källa är hennes anteckningar, där lögn och sanning, råhet och förfining skiftar nyckfullt från rad till rad. "

Tidningar skriver:

Bloggare skriver: