Karin Boye skrev en gång en fantastisk dikt, "Min stackars unge" som
tar upp teman som rädsla, hopp och längtan. "Min stackars unge, min
mörkrädda, som mött andarna av annat slag, som alltid mellan de
vitklädda skymtar andra med onda drag, nu vill jag sjunga dig milda
sånger..."

Nu vill jag sjunga dig milda sånger är också namnet på Linda Olssons kritikerrosade bok. Hon har hämtat titeln och säkerligen en hel del inspiration ifrån Boyes dikt. Nu vill jag sjunga dig milda sånger är något av det mest poetiska jag någonsin läst, utan att för den sakens skull bli tung. Jag sträckläste boken, och rekommenderar den varmt till alla er som ännu inte har läst den!

Storyn är vältänkt och genomarbetad, språket är fantastiskt och de diktstrofer som används liksom smälter in och gör hela berättelsen så oändligt mycket vackrare och levande!

För mig handlar dessa milda sånger om att våga släppa in allt det vackra i sitt liv. Boken riktigt växer genom den vänskap som växer fram mellan de två kvinnorna. Veronica, som flyttar in i det ödsliga huset på landet för att fly ifrån sin stora sorg. Astrid, som har bott i huset bredvid så länge hon kan minnas, men som i sin ensamhet tigit i alla år om sina dunkla hemligheter.


För att återigen citera ur Boyes dikt "Se du skall veta, att allt levande djupt inne är av samma slag. Som träd och örter kan det växa trevande - dras uppåt av sin egen lag. Och träd kan fällas och blommor bräckas och grenar tvina med förstörd kraft, men drömmen gömmer sig - och vill väckas - i var levande droppe saft."

Vad händer när människor släpper in milda sånger och reser sig?

Läs gärna hela Boyes dikt i samlingen De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter / Min stackars unge... på Runeberg. http://runeberg.org/boyesynd/5_21.html

Jag är jättenyfiken på vad ni andra som har läst den tycker!