Nu har jag läst om denna seriebok överallt, och kände mig helt enkelt tvungen att läsa den själv för att bilda mig min egen uppfattning.
För alla er som inte känt er bombaderade så kan jag tala om att Henrik Lange med denna bok har gjort en serieversion av 80 kända romaner. Vi får alltifrån Dostojevskij till Alfons Åberg presenterade, i ett format där varje bok summeras med hjälp av fyra serierutor. Som med allting annat så har vi ju skilda uppfattningar om hur vi tolkar verken. Summering= läsvärd och rolig. Vissa av verken har han verkligen prickat in till fullo (exempelvis skrattade jag gott åt den träffsäkra skildringen av hur Harry upptäcker "nöjeslivet" i Stäppvargen, medan tolkningen av Brott och straff fick mig att slita mitt hår). Kanske är det detta som är meningen? Vad tror ni, och framförallt; vad får dig att slita ditt hår?