Jag läste Den gula tapeten helt omedveten om att den skrivits år 1892, och den visade sig bli en av de mest moderna och fascinerade kortromaner jag någonsin läst.

Ellen och John lever i sitt trygga äkenskap, men då Ellen utvecklar "nervösa besvär" bestämmer John att de ska låta henne vila ut i ett hyrt lantställe under några stillsamma sommarveckor. Han är läkare, och vet vad som är bäst för sin älskade hustru. Ellen fogar sig under sin mans vilja, men inom henne skriker något om att få komma ut. Hon spenderar sin tid i detta rum, med de mest fruktansvärda gula tapeterna hon någonsin skådat. Sakta men säkert, inom detta rum, börjar det hända saker. Jag är oerhört fascinerad av slutet, den ultimata verklighetsflykten. Eller förminskas hon till det som mannen gör henne till? Det här är en roman som stannar kvar.

Jag är helt hänförd över Gilmans språk. Jag måste läsa mer av henne! Att så mycket kan rymmas mellan orden i dessa korta meningar.
Jag läser artikeln Selma Lagerlöf och kvinnans skräck för det gotiska rummet av Sofia Wijkmarks. Hon menar att Gilman har nära paraleller till Selma Lagerlöfs författarskap, som enligt Wijkmark "kan kopplas till en tradition av mörk och skräckfylld litteratur som har sitt ursprung i det engelska 1700-talets gotiska roman. I den gotiska novellen Spökhanden skildrar hon den skräck det sena 1800-talets nya kvinna känner inför sin låsta livssituation, inför tanken på att förbli inspärrad i det gotiska rummet."

Det riktigt spritter i kroppen. Ni känner igen känslan när man verkligen känner att man har hittat författaren? :-)