Motivering till Nobelpriset:
”för ett verk av universell giltighet, bitter insikt och språklig sinnrikhet, som öppnat nya vägar för kinesisk romankonst och dramatik”.
Om författaren:
Gao växte upp i östra Kina, och kom tidigt i kontakt med teater och litteratur. Snart tog han upp sina studier utomlands och började skriva. Verk som inte uppskattats i Kina, på grund av censuren. Gao kom därför att bosätta sig i Frankrike vilket han berättar om i sitt nobeltal.
"Jag vill också rikta ett tack till Frankrike, som har tagit emot mig med öppna armar. I det landet, där litteraturen och konsten blomstrar, har jag skänkts frihet att ägna mig åt skapande verksamhet, och där har jag också mina läsare och min publik. Jag skattar mig lycklig att jag inte längre behöver känna mig ensam, trots att den verksamhet jag ägnar mig åt i högsta grad kräver avskildhet".
Kulturell identitet är något som nämns på flera ställen i talet.
"Själv hyser jag viss misstro till de moderna författare som i alltför hög grad betonar sitt eget lands kultur. Om jag utgår från min egen bakgrund, och från det språk som är mitt, finner jag att jag självfallet har präglats av den kinesiska kulturmiljön, som är så intimt förbunden med språket, och att detta på ett visst sätt har format mitt medvetande, mina tankar och mitt sätt att ge uttryck åt dem. Men en författares kreativa verksamhet börjar just där språket har sagt sitt, för att sedan fortsätta att skildra vad språket ännu inte har givit fullt uttryck åt. Den som med språkets hjälp ägnar sig åt skapande verksamhet behöver alls inte klistra på sig en färdigtryckt etikett, som tydligt anger hans nationella tillhörighet. Litteraturen känner inga nationsgränser och genom översättning kan den också forcera språkbarriärer. När litteraturen väl har överskridit de speciella samhälleliga sedvänjor och de relationer människor emellan vilka har utformats i skilda miljöer och under olika tider då framstår den mänskliga naturen, sådan den uppdagas i det litterära verket, som gemensam för hela mänskligheten".
En av hans mest kända romaner är Andarnas berg, som enligt svenska akademin kan beskrivas som en en mans sökande efter berget där de döda människornas själar finns.
Den mer självbiografiska romanen En ensam människas bibel, är en uppgörelse med kulturrevolutionen, men där också kvinnor och sex spelar en framträdande roll.
Den mer självbiografiska romanen En ensam människas bibel, är en uppgörelse med kulturrevolutionen, men där också kvinnor och sex spelar en framträdande roll.
Gao är också känd för sina dramer och för att vara en extremt skicklig kvinnoskildrare. Dessutom illustrerar han alla sina bokomslag själv. Det som fascinerar mig mest just nu är att det står så fruktansvärt LITE om honom på bloggarna! Vad beror det på?
Fyra dramer. Nattvandraren ; Mellan liv och död ; Dialoger och genmälen, FFörst av allt kan jag säga att ingen av dessa dramer var tunga. Och om jag inte hade vetat det sedan innan hade jag aldrig kunnat gissa om författaren varit en kvinna eller man. Kvinnoskildringarna är beundransvärda. Gao försöker heller aldrig leda oss i svaren på de stora frågorna.
I Nattvandraren möter vi en man som väljer att gå om nätterna för att vara ensam. Så blir det förstås inte och spelet är i full gungning. På de tre sista sidorna avverkar nattvandraren alla Raskolnikovs kval och våndor.
Mellan liv och död utspelar sig mellan en kvinna och en man (som dessvärre aldrig får komma till tals). Det blir en enda lång (och lysande) harang från kvinnans sida, hon går igenom hela deras äktenskap och när hon väl har börjat går det inte att sluta och hon gräver djupare och djupare inom sig själv tills allt bara suddas ut. I Dialoger och genmälan har vi också kärleken i centrum, men här blir dramat mer att likna en dialog. I F samlas två par på ett landställe, vilket först ger lite "Vem är rädd för Virginia Woolf" vibbar.
Vad är haken, tänker ni förstås nu? Ja, det är ju det där med berättarperspektivet. Han har en väldigt intressant förmåga att låta personer tala om sig själva i tredje person. När personerna är riktigt på hugget pratar de om sig själva som "jag" och det känns trovärdigt. För det mesta blir det dessvärre mer distanserat och plötsligt står de där och pratar om sig själva i former av du och hon. Det är bara att slå upp en valfri sida och ge exempel, lyssna till det här...
"Mannen: Vad du vill säga gäller dig, det egna jaget, och det är det som ständigt plågar dig.
Kvinnan: Hon säger att hon är rädd för tystnaden, hon kan inte uthärda att de sitter så här mitt emot varandra utan att säga något, hon kan knappt andas. Hon är rädd för tystnaden, långt mer rädd för den är för döden".
Det är säkert mer effektfullt när det framförs inför en publik...
Läs mer om böcker skrivna av kinesiska författare på Bokresa
Tidningar skriver:
Aftonbladet, Aftonbladet igen (om bråken mellan bokförlagen)
Bloggare skriver om Gao:
2 kommentarer:
Hej,
jag är precis i sluttampen av min Naipaul-bok så recension kommer. Ska också läsa Fyra dramer av Xingjian nu, får se om vi tyckte lika sen :-)
Och om du också blir galen av alla "hon" och "du" :-)
Skicka en kommentar