Om man gillar språket och stämningen som förmedlas i "Nu vill jag sjunga dig milda sånger", tror jag också att man gillar Agneta Aras bok "Det har varit kallt i Madrid". Här finns också det poetiska, allt det som ryms mellan orden men som inte alltid uttalas. Det som läsaren själv känner och skapar betydelse utifrån.

I "Det har varit kallt i Madrid" får vi följa en kvinnlig psykoterapeut i hennes möten med patienter, och framförallt genom tillbakablickar på hennes egen barndom, fullt av ärr. Det är tillbakablickar, men vi får aldrig några förklaringar, precis som i verkliga livet. I min värld är det dessa romaner som ger läsarna de bästa svaren, just eftersom de letar utifrån sig själva.

"Det sägs att om det i en berättelse förekommer ett vapen, måste det avfyras innan berättelsen är slut. I min barndoms berättelse, i den värld jag då levde i, fanns inget vapen men det avfyrades ändå. Det berodde på att det fanns i min fars berättelse och den var en annan än min" (188).

Den här romanen kommer på min topp fem 2008!