Fantastisk relationsroman, något av det starkaste jag läst! Anna och Mats åker till Sicilien en vecka, tillsammans med sina två barn, i tron på nystart. Men vad händer långt hemifrån när en familj tränger ihop sig på några få kvadrat? När ord vägs på guldsked och barnen går på nålar så att inte mamma och pappa ska bli osams? För de vet.

En otrolig roman där allas perspektiv får ytrymme. Under hela romanens gång går det att dra paraleller till Bitterfittan (ni får ge mothugg här :-) men enligt min synpunkt har Helena von Zweighbergk skapat så oerhört mycket mer. Här är det ingen som får skulden. Det är inte mannen, det är inte kvinnan, självfallet inte barnen. De har problem, så enkelt är det. Inte minst av allt belyses barnens situation. Det är så tydligt vilka roller som bildas hos
dem när föräldrarna har problem. Båda flyr ifrån relationen när det blir svårt, var och en på sitt vis.

Dessutom är det ju så klassiskt att utnyttja vulkanens symbolik. Allt eftersom veckan går närmar sig utflykten till vulkanen (som de har pratat om i evigheter), allt djupare tätnar konflikterna för att slutligen rinna över.