Susanne har haft en relation med Ingela, som lämnar henne för den vackra prästen Katarina. Tyngd av att ha blivit lämnad, reser Susanne till Paris för att försöka försonas med sin tvillingssyster som sagt upp all kontakt med familjen sedan tio år tillbaka. Hon hoppas att äntligen kunna finna någonting stabilt i sin tillvaro.

Författaren själv påpekar att ”Jag ville berätta om människors oförmåga att släppa in andra i sina liv. Om den svåra konsten att lita på andra, lyssna på andra och älska andra. Oförmågan gör att människor trasslar in sig i hemligheter och lögner”
Jag blir mest irriterad på deras handfallenhet. Deras självmedvetna betraktande av sig själva leder aldrig till någon förändring. De växer aldrig! Vad tycker ni? Kanske någon även har läst I närheten av solen?