Motivering till Nobelpriset:
"”för ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”."
Om författaren:
Ungersk författare av judiskt ursprung, född i Budapest. Som fjortonåring hamnade Imre Kertész i Auschwitz 1944, men eftersom han var i gott fysiskt skick (och ljög om sin ålder) hamnade han i Buchenwald. Upplevelserna från kriget går som en röd tråd igenom allt vad han skrivtit. "Efter Auschwitz kan man bara skriva om Auschwitz", som han själv uttryckte det.
Mannen utan ödeMannen utan ödehandlar om den unge Köves, som grips och förs till koncentrationsläger men anpassar sig och överlever.
Vad är det då som skiljer denna roman från andra starka romaner om otroliga människor som överlevt koncentrationsläger? Efter en första läsning säger jag tonen. Berättarperspektivet är en ung man, som ännu inte har "våra ögon och våra minnen". Han ska till Tyskland och arbeta, väldigt snart händer det saker som verkligen motstrider detta, men berättaren kan liksom inte riktigt se baksidorna av dessa detaljer, som ju vi som läsare, är medvetna om. Han förstår inte vad han ser. Snart kommer hungern, tröttheten, och sjukdomarna. Från första början gäller anpassning men apatin växer succesivt. Den unga femtonåringen förlorar sin livsgnista. "Vilka fasor har du upplevt" frågar folk när han kommer hem. Fasor, vilka fasor? menar han. Apatin har blivit en del av honom, går inte längre att särskilja från det som tidigare kallats liv. Det är inte en självbiografisk berättelse, endast delar är hämtade från egna erfarenheter, men jag tror inte att det går att skriva en sådan här roman utan hans verkliga bagage. Att han sedan, trots sina erfarenheter, har lyckats skapa romanen med ett sådant berättarperspektiv är otroligt starkt och beundransvärt.
Vad är det då som skiljer denna roman från andra starka romaner om otroliga människor som överlevt koncentrationsläger? Efter en första läsning säger jag tonen. Berättarperspektivet är en ung man, som ännu inte har "våra ögon och våra minnen". Han ska till Tyskland och arbeta, väldigt snart händer det saker som verkligen motstrider detta, men berättaren kan liksom inte riktigt se baksidorna av dessa detaljer, som ju vi som läsare, är medvetna om. Han förstår inte vad han ser. Snart kommer hungern, tröttheten, och sjukdomarna. Från första början gäller anpassning men apatin växer succesivt. Den unga femtonåringen förlorar sin livsgnista. "Vilka fasor har du upplevt" frågar folk när han kommer hem. Fasor, vilka fasor? menar han. Apatin har blivit en del av honom, går inte längre att särskilja från det som tidigare kallats liv. Det är inte en självbiografisk berättelse, endast delar är hämtade från egna erfarenheter, men jag tror inte att det går att skriva en sådan här roman utan hans verkliga bagage. Att han sedan, trots sina erfarenheter, har lyckats skapa romanen med ett sådant berättarperspektiv är otroligt starkt och beundransvärt.
"Alla frågar bara om vedermödorna, om "fasorna", trots att det för mig kanske är den upplevelsen som är mest minnesvärd. Ja, det är om det, om koncentrationslägrens lycka jag borde berätta för dem nästa gång de frågar"
Tidningar skriver:
Bloggare skriver om Pinter:
2 kommentarer:
Jag hade tänkt hinna med både Kertész och Naipaul i september. Jag började med Fiasko idag och det blev...ett fiasko! Jättejobbigt skrivet med massa parenteser på varandra som gör att man helt och hållet tappar greppet om huvudsatsen. Kommer inte ihåg att Mannen utan öde var så. Hoppar nog till Naipaul direkt!
Nej, jag upplevde också Mannen utan Öde som lättläst! (inte att förknippa med lättsam förstås ) Fast Fiasko och Kaddish för ett ofött barn låter också väldigt intressanta. Gav du dig på den sistnämnde också? Verkade den i så fall lika jobbig som Fiasko?
Skicka en kommentar