Tyngd av sorg över ett kraschat äktenskap reser Anna till Västkusten, till det hus hon nyss fått ärva. Långsamt börjar en inre resa bland det som varit och hur det format henne. Varför känner hon sig liksom utanför sig själv? Hur ska hon gå vidare efter detta ofattbara svek? Så småningom börjar också en ny resa. Jag tycker om språket, inte riktigt poetiskt men så nära man bara kan komma. Visst kan handlingen kännas lite väl förutsägbar, men jag tycker ändå att romanen har ett viktigt budskap. Liselotte Andersson är pastor, och har tidigare skrivit böcker med kristen framtoning, alltså inga romaner. Här använder hon sina erfarenheter som "själavårdare" i romanens genre, och jag tycker faktiskt om det. Trots att jag inte själv har någon andlig ådra.