Motivering till Nobelpriset

"som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning".

Om författaren:

Orhan Pamuk, född 1952, är en av Turkiets största författare. Han är född i Istanbul, och växte upp i övre medelklassen i en bankfamilj. Som student tillhörde han den nya vänstern, och har på senare år fått en alltmer politisk roll i Turkiet. Varfär inte läsa mer om honom på hans hemsida.

Det nya livet

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska förhålla mig till Det nya livet. Det är en av Turkiets mest sålda böcker. Boken handlar om några unga människor, vars liv förändras när de en dag får en alldeles speciell bok i sina händer. Denna bok berör ett nytt liv, ett liv som de till varje pris känner att de måste resa till. De åker land och rike runt för att hitta det här speciella livet.

Språket är poetiskt (helt i smak för Amoroso). Kanske blir det i handlingen till slut lite för mycket magi för min smak. Å andra sidan gillar jag verkligen SÖKANDET som går som en röd tråd genom boken. Influenserna från både Dantes Den gudomliga komedin och Herman Hesses Stäppvargen är uppenbara, och det är verk som jag verkligen tyckter om.

Temat kring sökandet och den verkliga meningen med livet gillar jag, men annars kändes Det nya livet något för komplicerad, för min realistiska livssyn. Jag lyckas helt enkelt inte binda ihop alla trådar. Kanske försöker jag för mycket? Jag tror att jag skulle tjäna på att läsa om den både en och två gånger. Men vet ni vad? Jag skulle faktiskt inte ha något emot det. Det är väl ett ganska bra betyg eller vad säger ni?

Tidningar skriver:
DN, Svd,

Bloggare skriver om Pamuk:
Paperback lover, Bai, Skrivet i Berlin, Du är vad du läser, Vardagen i Vanda, Claes Nordmark, Rasmus Liberal, Anita Elgerot, När vi bara snöar bort, Vardagen i Vanda,

Chinua Achebe är en av Afrikas mest lästa författare, obligatorisk på många skolor i Afrika. I förorden kan man läsa att "Allt går sönder var den första roman på engelska som talade inifrån en afrikansk karaktär snarare än poträtterade afrikanen som exotisk" (13).

Vi följer Igbo stammen, och vilka följder koliniseringen av de afrikanska samhällena får för folket. Okonwo är en man som alltid kämpat hårt för det han tror på, och snart är han också den enda i sin by som inser vilket hot missionen och kolonialmakten utgör, när den vita mannen tar sig allt större friheter i byn.
En väldigt uppslukande historia, som ställer stammens egna traditioner i kontrast mot västvärldens intåg. Den skildrar ett splittrat samhälle; vissa ger sig huvudstupa in i det nya, medan andra är mer tveksamma. Sammanhållningen rasar, konflikter sätts på sin spets, allt faller liksom bara sönder.

Jätteintressant om man tidigare har läst Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Precis som Svd skriver så provocerades Achebe av Conrads tankar att det afrikanska mörkret slukar den oskuldsfulle, rene européen. "Chinua Achebe skrev i stället om konflikten mellan igbos kultur och den kristendom och kolonialism som trängde in". Läs mer i denna otroligt intressanta artikel!

Motivering till Nobelpriset

Jag hade ganska höga förväntningar på den självbiografiska romanserien "Våldets barn" som omfattar fem romaner. Vi får följa Martha Quest, från det att hon växer upp i Sydrhodesia till livet som medelålders i England. Jag gav mig bara på del ett, där hon i sina trotsiga tonår gör revolt och försöker passa in under en och samma gång. Till slut finner hon en man som hon väljer att gifta sig med. Lite svår är hon att komma inpå livet, den där Martha. Är romanen för överarbetad? Jag vet inte. Det tog Doris Lessing över tjugo år att skriva denna världsberömda serie. Lite mer intressant är förmodligen de delar när hon blir lite äldre. Är det någon som har läst hela serien? Är det värt att fortsätta?

Det femte barnet

En resa in i arbetarklassens hårda miljö för att få vardagen att gå runt i början av 1900 talet. Redan i bokens inledning sätts ribban. I förordet av Ebba Witt Brattström kan vi läsa att Moa irriterat sig något sanslöst på Arthur Lundkvists stycke "Fars" där kvinnan skildras negativt i olika termer, t.ex då hon beskrivs ha "feta hängbröst". I kvinnor och äppelträd, har mor Sofi fött femton barn, och kroppen har förståligt nog fått en del stryk. Den enda lilla lyx Mor Sofi unnar sig är att varje vecka gå och bada tillsammans med sin bästa väninna. Här tar Moa tillfället i akt och gör en härlig parodi på Lundqvist genom att beskriva Sofis slitna kropp in i minsta detalj.

Läs för övrigt den helt otroliga förlossningsberättelsen. Hör föder kvinnorna ensamma och fteråt finns det minsann ingen tid för återhämtning, utan den övriga familjen står pockande utanför dörren för att de vanliga sysslorna har halkat efter.

Martinson var en av de första att skildra att även kvinnor har en sexualitet. En av bokens riktiga höjdpunkter är när en av kvinnorna vaknar upp mitt i natten, för att upptäcka att hon har fått en våldsam lust att förföra sin man på andra sidan av sängen. Denna plötsliga längtan är förstås helt SKANDALÖS och måste ältas fram och tillbaka tills man som läsare (idag) nästan vrider sig av skratt :-)

Nora är i trettioårsåldern, känd tv hallåa och lever ett kringflackande singelliv. Plötsligt möter hon kärleken, och livet förändras. Efter några månader bestämmer de sig för att skaffa barn, men det hela visar sig inte vara så lätt. Sakta men säkert påbörjar de en ny resa, med behandlingar och ständiga slitningar på förhållandet.

Relationen skildras riktigt levande, men känslan av amerikansk romantiskt drama svävar hela tiden bland boksidorna. Kanske är det kryddan för att ett så tabubelagt ämne ska läsas?
Varför måste Nora vara karriärkvinna och utnämnas till Sveriges bäst klädda två år i rad? Varför i allsin dar måste allt handla om utseende och kaloriintag. Jag struntar helt i om Nora gör en lätt makeup innan hon går ut och handlar. Det tar udden av det viktiga;känslorna som verkligen tar sig uttryck bland sidorna och som till och med gör boken till en snyftare de sista sidorna. Befriande slut, romanen växer (även om det gyllene Harlequin skimret stilla fortsätter att lysa för oss).

Detta bara måste bli ett filmmanus, jag ser det redan framför mig. Frågan är bara vem därute som kommer att göra filmen? Och vilka vill vi se i huvudrollerna?

Motivering till Nobelpriset

“uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen”

Om författaren

Jean-Marie Gustave Le Clézio är född och uppvuxen i Nice. Föräldrarna var engelska medborgare med rötter i Bretagne och på Mauritius i Indiska oceanen. Vid andra världskrigets utbrott verkade fadern som brittisk fältläkare i Nigeria och på grund av krig kunde inte familjen förenas förrän 1948, då modern tog med sig de båda sönerna på en flera månader lång båtresa till Afrika. Detta blev för författaren ett möte med två främmande världar, fadern och Afrika. Respekten för allt som är annorlunda, utanförskap och rotlöshet blir hädanefter återkommande motiv i hans författarskap.


Årets klokaste ord?

"I Europa lever man i en bubbla och tror att allt är serverat- och att man kan fortsätta leva på rikedomar från tredje världen. Man kommer att fortsätta utvinna kol och uran och fossila bränslen. Man tror att man ska kunna fortsätta leva så en lång tid framöver. Då är man ju blind, det är vanvett. Det finns ett berömt tal av indianhövdingen Seattle. 1850, när han slutit fred med amerikanerna, sa han -världen som jag ger er är mycket ömtålig. Jag säljer den inte till er för hur ska jag kunna sälja luften och vattnet, solgrittret i sjön och flodens brus. Jag ger er allt detta. Men det är mycket omtåligt och kan lätt bli förstört. Man kan inte skriva utan att ta hänsyn till allt det här. Litteraturen är som en sång i samklang med bergen, växterna och haven. Den torftiga sång som människan kan frambringa för att få vara en del i den här världen, där allt hänger samman."
UR K special Jean-Marie Gustave Le Clézio 10/12

Afrikanen

Med bakgrund av dessa ord gav sig Amoroso in i Afrikanen, Le Clézios egen historia om hur han som åttaåring kommer till Nigeria för att träffa sin pappa, som arbetar som läkare i den afrikanska bushen. Ett porträtt av Afrika men lika mycket ett porträtt av författaren själv.

"Det var här, i detta landskap, jag levde mitt fria, vilda, nästan farliga liv. En rörelsefrihet, en frihet i tanke och känsla som jag aldrig senare har erfarit" (Le Clezio Afrikanen s.16)

En oändligt vacker skildring av att leva i samklang med naturen.

"Som barn brukar man inte ord, och orden förbrukas inte. Det är en tid jag lever långt ifrån adjektiv och substantiv. Jag kan inte säga eller ens tänka: imponerande, ofantlig, kraft. Men jag kan uppleva vad orden avser. Hur trädens raka stammar sträcker sig mot natthimmelns kupol däruppe och hur bladverket sluter sin tunnel kring den blodröda laterivägen mellan Ogoja och Obudu, jag erfar starkt de nakna kropparna som glänser av svett i byarnas gläntor, kvinnornas breda former, barnen som hänger vid deras höfter, allt detta som bildar en äkta och sammanhängande helhet"
(Le Clézio Afrikanen s.8f)

Öken

Efter denna så lyckade inledning var förväntningarna höga på Öken, den plats där liv och död möts. Vi får där följa Nour, en arabisk pojke som följer sitt folk på flykt undan de franska trupper som satts in för att utrota hans folk. En naken skildring av en politik som tycker sig ha mer rätt att finnas till än andra. Som så många liknande skildringar berikas alltid läsningen om man tidigare har läst Sven Lindqvists Utrota varenda jävel och Joseph Conrads Mörkrets hjärta.
På samma plats som Nour, fast under en annan tid lever Lalla, en nomadflicka som också hon lever i samklang med naturen. Då alternativet blir att giftas bort med en man hon inte älskar, flyr hon utomlands, ända till Marseille där hon försätts i slumkvarteren. Här, där människornas villkor på många vis är lättare än de är i öknen, blottläggs människans verkliga ensamhet. Lalla längtar tillbaka till den plats där hon var fri.

"En dag skall korpen färgas vit, havet skall torka in, man skall finna honung i kaktusens blomma, man skall bereda en mun inte längre bära gift och gevärskulor skall inte längre bringa död, ty den dagen lämnar jag min älskade..."
(Le Clézio Öken s.375).

Vackert skriven, men det är någonting som inte förmår riktigt att engagera mig. Inte förrän jag läste Horaces tal förstod jag var det var. Jag är helt enkelt van att göra en djupdykning i karaktärers inre. Le Clézio är istället känd för att använda sina karaktärer för att vi ska se och uppleva världen genom deras ögon, inte för att vi ska få veta allt om dem. Känner ni av det när ni läser honom?

Allt är vind

Amoroso, efter dina naturupplevelser via Clézio kommer här Miss S kommentarer kring hans bok "Allt är vind".

Här är huvudpersonen författarens alter ego Jean och hans berättelse om en släkt, hans släkt . Genom familjen får vi ett stycke fransk historia, från franska revolutionen fram till 60-talets Frankrike med kriget mot Algeriet. Jean blir starkt påverkad av besöken hos sin gammelfaster Catherine. Hon lever kvar i det förgångna och berättar familjens och släktens historia från revolutionens Frankrike och hur de utvandrar till Mauritius. Hon är den enda kvarvarande länken bakåt i släktens historia. Faster Cathrine drömmer sig ofta tillbaka till barndomen och uppväxten på Mauritius och hur de snabbt och snörpligt fick lämna ön och ge sig tillbaka till Frankrike. Jean blir äldre och besöken hos faster Cathrine blir allt färre, samtidigt som han försöker hitta sin egen väg i livet.

Det är 1960-tal och Frankrike är i krig med Algeriet och han gör allt för att skjuta upp värnplikten och blir skickad till Algeriet. Jean fortsätter sina studier och får via vänner historier från kriget och blir direkt påverkad. Jean känner sig alltmer instängd i hans hemstad bestämmer sig för att åka till London för att läsa till läkare, fortsätter sedan vidare till Mexico och hamna mitt i studentupproren.

Språket är tydligt, enkelt och avskalat. Men varför kändes det som om jag hade missat något? Men när jag läste talet och fick förklarat för mig hur han använder karaktärerna i sina böcker tändes ett ljus. Funderar på detta när ni läser Clézio . Nu är jag mer nyfiken än tidigare på Clézio och skulle nu vilja läsa hans andra böcker.

Tidningar skriver:
Svd, DN, Aftonbladet, Expressen

Bloggare skriver om Le Clézio:
Snowflakes in the rain, Snowflakes in the rain (febern) Paperback lover, Camillas blogg, We tell ourselves stories in order to live, Ango, Bokmania, Kerstins krumelurer, Occident, Every Kinda People, Snowflakes in rain, Jahaja, Boktoka, Dopplereffekten, Betraktelser från omvärlden, Bokbloggen, Punschapan, Ewacarins blogg, Aronjakob, Thentes bokblogg, AnnikaMarusarz,