Berätta för mig av den israeliska författaren David Grossman innehåller två mycket poetiskt finstämda noveller som genomsuras av besatthet. Jag läser i Svd:s recension av Fabian Kastner att boken nominerats till 2005 års ”Bad Sex Award”, erotiska inslag som gränsar till ren kitsch, hur låter inte det?

I den första novellen "Besatthet" möter vi Saul, som efter en skada i foten behöver hjälp att ta sig till sin fru Elisheva, som dragit sig undan på sin årliga fyradagarsresa till ensamheten. Det blir svägerskan Esti, som åker på att ta honom till
hans mål. Sakta men säkert, i mörkret och tystnaden, kommer hela resan att blottlägga hans allra mörkaste tankar. Han har i över tio år varit övertygad om att frun har varit otrogen med annan man. Hennes dagliga besök i simhallen har varit möten med honom, allt hon gjort har varit för honom. Men han har aldrig konfronterat dem och aldrig talat om sina tankar med någon. Förrän nu..

"De kanske hade bestämt sig för ett språk de kunde ha gemensamt? Förstår du- ett språk som är rent från mig, så att de kan lyssna tillsammans på sin fadosång... Eftersom den här mannen, han drog in luft mellan tänderna, tid har han ju i överflöd, tjugotre timmar om dygnet gör han ju ingenting, bara väntar på henne, jag begriper inte hur han lever, vad han lever av, vem som försörjer honon, och frågar du mig, så är det allt han gör dagarna i ända, väntar på henne, förbereder sig för henne, uppfyller sig för henne" (99)

I tio år har han byggt upp fantasier kring den här mannen och tolkat sin hustru in i minsta detalj, alla hennes ord och rörelser för att se hur de hela tiden går tillbaka till honom.

I den andra novellen "Kroppen, den förstår jag mig på" möter vi en dotter som vakar över sin mor på en dödsbädd. Dottern är författare och vill för första gången delge sin mor sina tankar, utan att dölja något. Genom tillbakablickar får vi historian berättad för oss, om moderns kroppsliga fascination och besatthet till den femtonåriga elev som en gång gick som yogaelev för henne. Det är en poetisk och sinnesrik skildring av kroppar, medveten rörelse, andning och närvaro, två människor som försöker läsa varandra (tänker att det är vad Fabian kastner tänker med kitsch på hög nivå?). Det är också en skildring av en skadad kvinna, som måste ta så mycket för att själv växa.

"Det är för hennes skull och för det som kommer att försvinna med henne och för de ämnen som bara hon kan producera i mig, och också för att jag även nu exploderar när jag tänker på alla andrahandssaker man vänjer sig vid när man står i skuggan för länge, när man alltid får stå i andrahandsljus för att någon annan tar allt ljus, när man vänjer sig vid att stå tyst och färglös medan hon fyller rummet, allt utrymme, med sin röst och sina skratt och färger" (222)

En bok som för mina tankar til Bernard Schlinks Högläsaren och i viss mån även till Vladimir Nabokovs Lolita.