"Jag förstod inte dina ord, de stämde inte med uttrycket i dina ögon eller ditt tonfall. Det hemskaste var att du log när du var arg" (61).

I vuxen ålder återförenas en mor med sina två barn, efter sju års tystnad. Redan i öppningsscenen anar vi att vulkanens mun är nära, då Eva talar om för sin mor, som nyss anlänt till gården, att även hennes sjuka syster är närvarande på gården för att möta henne. Modern förfasar sig först men snart åker masken på och hela det psykologiska dramat är i gungning.

Efter ett helt liv av tystnad är det slutligen dags för familjemedlemmarna att lägga korten på bordet. Bergmans dramer är visserligen korta, men de rymmer så oändligt mycket, ger så mycket. Vad tycker ni om Bergman? Har ni några personliga favoriter?

""Detta är ingen vanlig bok, det är en exceptionell bok. Det är en bok om hur en bok föds och om hur en bok skrivs. Det är en bok om skrivprocessen. Och jag vet inte om läsarna kommer att finna det lättsmält, svårt, märkligt, lockande eller motbjudande att läsa en bok om hur en bok skrivs."

Huvudpersonen i Rim på liv och död, är just författare. Han har nyss hållit ett föredrag om sin nya bok och bombaderas av frågor. Hur finner han sin inspiration? Hur vill han påverka sina läsare och vad menade egentligen den där huvudkaraktären?
Efter föredraget vandrar han omkring på Tel Avivs gator, och lliksom släpper in oss i en författares tankar. Vi ser honom iaktta, och prova sig fram, långsamt byggs det upp hela berättelser kring de personer han träffar. En tillvaro med många möjligheter, men kanske också en viss ensamhet?

"Han tyngs av skamkänslor och förvirring, eftersom han observerar dem alla på avstånd, från kulisserna, som om de existerar bara för att han ska kunna använda sig av dem i sina böcker. Och skamkänslorna åtföljs av en djup sorg över att han alltid står utanför, att han aldrig kan komma någon inpå livet eller låta sig kommas inpå livet, att han ständigt har huvudet begravt under fotografens gamla svarta duk" (96).

Det är en bok om skapandet och kanske också krisen som kommer med denna?

"Att skriva om sådant som finns, att försöka fånga en färg eller lukt eller ett ljud i ord är lite som att spela Schubert när Schubert själv sitter i salongenoch kanske hånskrattar i mörkret" (97).

Språket är vackert, lågmält och lättillgängligt. Värdig nobelprisvinnare? Vad säger ni?

Årets bok! Ska du bara läsa en bok i år, eller för all del, bara en enda bok av en afrikansk författare, så läs då Ursprungets eld.
På samma gång en generationsroman som en levande skildring av modern afrikansk historia, sedd genom en mans ögon under kolonialtiden.

Vi lär känna Mandala Mankunku som föds i sin hemby i Kongo-Brazzavilles, som ännu inte är invaderad av "främlingar". Han växer upp i en oförstörd miljö där folktron, förfäderna och naturen är närvarande i varje ögonblick. Sedan kommer främlingen och tränger sig in, rubbar balansen med hot, våld och löften om en annan framtid.

Ursprungets eld är en roman om hur vetenskapen, på gott och ont blir en del av människan och hur hon formar sitt liv utifrån denna. Hur vetenskapen, infrastrukturen leder till andra krav och livsvillkor, hur pengar och utbildning blir nödvändigt för att vara del av ett samhälle. Vi ser ett modernt samhälle växa fram under våld. Där status och rikedom för en man plötsligt inte bara blir familj, utan hög inkomst och materiella stausprylar.

När han en dag berättar för den yngre generationen om tiden som varit, ser han i dem att det förflutna är lika avlägset som de tankar han själv en gång kämpade för. Det är även en roman om åldrande. Samtidigt är det en roman om att finna sitt livs mening, kärnan med vår existens. Jag har helt enkelt aldrig läst en roman som så vackert förmedlar mänskliga värden, om hur kunskap och vetenskap kan stå sida vid sida intill visdom och djupt rotade erfarenheter i en tusenårig kultur.

Jag hoppas att Emmanuel Dongala någon gång får nobelpriset för denna roman som så storartat och lättillgängligt förmedlar modern afrikansk historia. Fast det är klart, varje gång en afrikansk författare bedöms som storartad jämförs den alltid med Achebe. Så är det då inte dags att se till att ge Achebe det där nobelpriset i år, så att vi sedan kan bana väg för hans efterföljare?

Världens första skräckroman är ganska underhållande, full av gotiska inslag och fascinerande intriger. På sin bröllopsdag blir sonen av Otranto dödad på ett högst ovanligt sätt. Det är inte utan att hans blivande brud känner sig lite lättad, för egentligen tyckte hon aldrig om honom.

"Turen" vänder då den blivande brudgummens FAR, sitter och grämer sig över det skedda. Vem ska nu se till att släkten inte dör ut? Hans egen fru är ofruktsam, så hur ska han, stora karlen, lösa detta? Då får Manfred den strålande idéen att han själv ska gifta sig med sonens blivande hustru. Förvecklingarna är igång och har ingen hejd. Det är mycket män i sin ädla glans, och ljuvt leende små prinsessor som ska skyddas från allt ont.

Efterorden är ganska intressanta. Det finns de som lyckas läsa in både incest och våldtäkter i handlingen.

Jag är väldigt svag för Colin Firth som Mr Darcy. Vilken tycker du är den bästa filmatiseringen och varför?

Doktor Otto har de senaste åren rotat sig och bildat familj i Uppsala, där han också arbetar som läkare. Läkaryrket tar mycket tid, och det har även blivit en del resor världen över med Läkare utan gränser, inte minst till födelselandet Kuba. Till sist får frun nog och lämnar honom.

När vi först möter Otto ska han resa till USA och Miami, eftersom hans bror ska begravas. På flygplatsen raseras allt. Otto tas åt sidan och börjar förhöras av mystiska män- som tycks veta allt om honom och hans familj. Även då han blir fri upptäcker han att han är förföljd, och att allt inte är som det ska med familjen. Det finns hemligheter bakom broderns död.

Vi rör oss i en cirkel; boken är dels en politisk thriller, dels en spionroman och dels finns det en rent mentalt nedbrytningsprocess. Del för del börjar Otto tvivla på sig själv och till slut kan han helt enkelt inte lita på någon. Jag hade gärna sett ett ökat fokus på denna del.

Jag tycker inte att personskildringarna känns riktigt äkta? Författaren har själv erfarenhet från många olika kulturer, och på något vis känns historien uppdiktad för att rymma större politiska budskap? Jag vet inte hur det är med er andra men jag har i alla fall svårt att läsa den som en vanlig roman.

"Mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte"

Från första sidan i Främlingen kan man inget annat än att sträckläsa, och förundras över hur Camus överhuvudtaget lyckats att skapa en sådan fantastiskt känslokall skildring av en människa.

Bokens huvudperson heter Meursault. I bokens inledning dör hans mamma, varav han förstås "tvingas" att gå på hennes begravning. Det är dessutom allmänt bruk att ta adjö av hennes döda kropp innan begravningen, och väl där är det flera som gråter. Meursault däremot känner ingenting, och finner hela situationen tidsödande. Han vill hem och fortsätta med sin vardag, träffa sina vänner och kvinnor som han brukar.

En dag förvandlas han till en mördare.

"Avtryckaren gav efter, jag kände kolvens blanka undersida och det var där, i den samtidigt skarpa och bedövande knallen, som allt började. Jag förstod att jag hade förstört dagens balans, den enastående tystnaden vid en strand där jag hade varit lycklig. Då skjöt jag fyra gånger till mot en orörlig kropp där kulorna trängde in utan att det syntes" (75).

Meursault ställs inför rätta för att ha skjutit en människa. Han känner ingen ånger, ingen skuld och hatet växer mot honom. Han blir alltmer en främling.

Jag har tidigare talat mig varm om Brott och Straff. Raskolnikov begår ett brott (visserligen med helt andra avsikter än Meursault) men hela tiden efter brottet handlar berättelsen om skuldproblematiken. Han vänder ut och in på sig själv, förtvinar av sin ångest, och sina lögner och tankar. Meursault däremot, känner inte någonting. Folk runt omkring försöker göra honom mänskligare, förstå hans handlingar men för honom finns bara sanningen= den konkreta handlingen. Hela den känslokalla skildringen ligger så mycket i vad som inte berättas, de orden som läsaren vill förlösa men som aldrig kommer.

Det här är i mina ögon en tidlös klassiker, när den är som allra bäst! Nutida författare som gått i Camus fotspår är bla. Peter Terrin.

Vad är egentligen gotik? Vi tänker säkerligen på alla former av medeltida arkitektur, stora valv och fästningar. Kanske tänker vi i historiska banor? När började egentligen skräck bli "litteratur" istället för gamla sägner?

Vi får gå tillbaka till 1700-talet. Då upplysningens tankar svepte över västerlandet och kyrkan förlorade lite av sin makt. Vid den tidpunkt då de vetenskapligt lärda vägde, mätte och skrev långa encyklopeder om allt och inget.

Sedan fanns det såklart "mindre seriösa" personer som roade sig med annat. Thomas Gray publicerade till exempel "Elegy written in a country yard" 1751, med inspiration från någon av sina många kyrkogårdspromenader. Han fascinerades mycket av döden och gamla gravstenar. Detta anses vara startskottet för den engelska förrromantiken.

Förromantiken hade ett genuint intresse för mörker och förfall. Det blev inne med dödskallar, trollkonstnärer, kannibaler och blodbad av diverse slag. Varför allt detta groteska i en värld som började arta sig? Kanske var det så att den nya kunskapen förde bort en hel del av den gamla tidens vidskepelse? Fram till slutet av 1600 talet, och rentav en bit in på 1700 talet trodde ju folk faktiskt på häxor och trolldom! Med upplysningen gick vetenskapen framåt, och senare följde industrialiseringen och den gamla övertron på spöken mattades av. Det blev liksom lite ofarligt, och nu roade man sig på allvar med att göra underhållning av det otäcka istället.

1764 sitter en politisk höjdare inne på sin kammare i sitt medeltidsslott, och fantiserar ihop den mest osannolika och bisarra historia han någonsin kan komma på. Vi har en medeltida miljö, gamla slott fulla med förbannelser och långa mörka korridorer. Där finns fasansfulla väsen såsom gengångare och spöken, som fladdrar i ljuset från det rasande ovädret utomhus.
Författaren var Horace Walpole och med Borgen i Otronto skapade han den första gotiska romanen.

Vill man gå tillbaka till skräckens urfader, kan man med fördel vända sig till M.G Lewis bok Munken. Där vimlar det av ren och skär ondska tillsammans med en massa skelett. Vi lär känna en galen munk, som blir helt besatt av kärlek till en viss Antonia och genomför de mest makabra dåd för att få sin vilja igenom. Boken skapade en fullständig skandal på sin tid men var samtidigt en braksuccé.
En rolig parantes i sammanhanget är att Jane Austen gör sig lustig över den gotiska genren i sin bok Northanger Abbey då hon låter en hjältinna vara överspänd eftersom hon förläst sig
på gotiska romaner.

I Frankensteins monster roar sig Victor med att tillverka ett monster av likdelar. Resultatet blir förstås allt annat än lyckat när varelsen vaknar till liv och ska möta dagens ljus. En riktigt klassiker skriven av Mary Wollstonecraft Shelley.

I början av 1800 talet skedde en något tydligare uppdelning av skönlitteraturen. Under den gotiska berättelsens glansdagar fanns det i Europa mest skräck-, riddar- och rövarromaner. Därutöver fanns det moraliska romaner. Nu började romanerna bli något mer realistiska.

Skräckens dundergud Edgar Allan Poe tog världen med storm. Få har som Poe kunnat skildra vansinne inifrån, skriver Annika Johansson i Världar av mörker, världar av ljus. Han har skrivit riktiga klassiker som Morden på Rue Morgue och Huset Ushers fall.

Någonstans runt 1870 mognade rysaren. De var fortfarande utformade så att folk kunde rysa av skräck, men de var inte längre lika detaljrikt blodiga.

Le Fanus roman Carmilla banade vägen för hur en spännande vampyrroman skulle se ut. Han blandade alla gotiska grundelement i en mer vardaglig miljö, som förstärkte känslan att det kan hända alla.

I slutet av 1800 talet fram till första världskriget bredde industrialismen ut sig alltmer och förändrade samhällsstrukturen. Samhället fick sina baksidor, vilket också märktes i
litteraturen. Samtidigt blomstrar litteraturen och återigen skräckberättelsen.

Jack the Ripper begick sina mord år 1888 och har alltsedan dess fått folk att spekulera.

Henry James skrev långvnovellen Skruvens vridning. Den kan läsas som en guvernants psykiska sönderfall. Hon börjar inbilla sig det mest hemska saker, men allt kanske bottnar i hennes egen olyckliga förälskelse i barnens fosterfar?

Vi har verklighetsflykten i Guy de Maupassant novell Horla som handlar om en man som flyttar till landet för att finna lugnet. Istället blir han förföljd av en osynlig vampyr som långsamt suger livskraften ur honom.

Förmodligen fann Bram Stoker inspiration av Le Fanus när han skrev sin världsklassiker Dracula.

Detta är bara ett litet axplock av allt det som Annika Johansson förmedlar i sin bok Världar av mörker, världar av ljus. Denna helt fantastiska bok inspirerade mig att direkt norpa åt mig alla gamla skräckisar på biblioteket. Jag återkommer såklart med rapport.

"Varför inte säga som det är, om det nu är så det ÄR. Jag känner mig rastlös, telefonen är tyst, jag är mycket sällan ivrig, jag börjar bli gammal, ingen behöver mig, jag har för mycket tid och vad är det för idé överhuvudtaget"? (114).

I Sin ensamma kropp möter vi Elsie, en kvinna på 70+, som öppenhjärtligt delar med sig av sina tankar om kärlek, sex och äktenskap. Lite av en Bitterfitta i mogen ålder, och det känns uppfräschande och nytt!

Sakta men säkert närmar vi oss kärnan av Elsies skuggor, väl dolda och prydligt förpackade. Allt är till slut inte vad det synes vara, och alla dessa överklassvanor känns med ens bara som ett glassigt omslagspapper? Härligt med ärliga kvinnoskildringar!

En science fiction klassiker från 1950 talet som utspelar sig i framtiden. Huvudkaraktären Montag är brandsoldat. Han bränner böcker, liksom alla andra brandmän som har samma uppdrag. Det finns en handskriven lista över alla böcker som finns kvar i samhället, och de ska förstöras! Det är förbjudet att läsa böcker. För många år sedan kretsade nämligen allt i samhället kring upplevelser, krav och måsten. Böckerna blev till slut det som bröt ner folk istället för att lyfta dem.

”En bok är detsamma som en laddad bössa i huset bredvid. Bränn den. Ta skotten ur vapnet. Tukta människans sinne” .

Receptet för ett lyckligare liv är avhållsamhet! Böcker har ingenting att säga eller lära ut eftersom det handlar om folk som inte existerar.

Montag kommer i kontakt med en grupp revolterande som lär sig böcker utantill. De är av en helt annan åsikt än övriga samhället. Montag läser en förbjuden bok på prov och tvingas med ens att omvärdera allt han (och hela samhället) står för.

I Bindningar följer vi ett glammigt medelålders par, där Jean arbetar som hälsokrönikör och Mark inom reklambranschen. De tjänar bra, har ena foten i en bostad i London och den andra på en tropisk semesterparadisö i Indiska oceanien. Det sistnämnda var det som lockade mig att läsa boken, då jag är väldigt nyfiken på dessa familjer som väljer att bo utomlands en del av året.

Tillvaron sätts på sin kant, den dag Jean råkar öppna ett av sin mans mail. Mailet visar sig ha ett erotiskt innehåll sänt från en mycket yngre kvinna som han uppenbarligen har ett förhållande med.
Här sker den intressanta vändningen. Istället för att ställa Mark mot väggen börjar Jean brevväxla med älskarinnan, i sin mans namn. Ett utbyte som inte bara gör att hon lär sig att se på sin man med nya ögon, utan framförallt sig själv. Trots det är det ingen "lär dig att tycka om dig själv" bok, utan den går djupare.

Sedan sprack min överromantiska bubbla- om lyckan att kunna spendera ena halvan av året i sitt hemland, den andra på någon idyllisk plats på jorden. Här ser vi minsann inga tendenser att försöka lära känna den nya kulturen, de inflyttade paren verkar mest ha tagit flytten som en ursäkt att kunna korka upp redan efter lunch.

Nu har Lyrans jorden runt utmaning hamnat i Sydamerika. "För Européer är Sydamerika en mustaschprydd person med gitarr och revolver" säger ortens läkare i Översten får inga brev (31).

Själv är jag mycket ny på sydamerikansk litteratur, trots att jag läser mycket världslitteratur. Hur känner ni andra på den fronten?

Detta möte gav definitivt mersmak. Översten och hans fru skildras med en så uppenbar värme, att det är omöjligt att inte ta dem till sig. Frun är sjuklig men vissa dagar är det bättre. "Under förmiddagens lopp vände hon upp och ned på hela huset och flyttade på varje sak utom pendylen och tavlan med nymfen. Hon var så liten och elastisk att när hon gick omkring i sina filttofflor och den helt tillknäppta svarta klänningen var det som om hon hade förmågan att gå tvärsigenom väggarna" (22). Jag älskar deras "vardagliga tugg"!