Nu spenderar jag den närmaste veckan vid havet. Har packat resväskan som är förvånansvärt tung av böcker (maken är nog lite lätt ängslig över att vi inte ska hinna med allt mys också, lugn bara lugn)

Är bara tvungen att tipsa om sommarfilmen nr 1, för er som inte redan har sett den. Vi har just återuppväckt vår dvd från det döda, och sett denna underbara film på nytt... (vem är väl inte svag för Michael Nyqvist ?) Ha en superhärlig vecka!

Månadens nobelpristagare kommer såklart som vanligt (härligt att man kan schemalägga!)

Turen i Lyrans Jorden runt resa har hamnat i Asien. Jag gillar verkligen Murukamis berättarstil. Det känns som om jag kommer personerna nära, och under den här läsningen slås jag av känslan att det faktiskt känns som om jag har varit i Tokyo och nu vet lite om hur det kan vara att leva i Japan. Samma känsla får jag av Xiaolu Guos Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande fast då går ju resan till Kina.

Sen är jag lite svag för skildringar av dessa unga män runt 20 som upptäcker sig själva. Toru lever ett så ungt liv, på universitet och med sina vänner, och i sfären runt de två kvinnorna, som allt handlar om och om vilka han dras emellan. Jag tycker det är intressant att läsa om hur han upptäcker sig själv genom sina skivor, filmer och framförallt sitt läsande.

Jag bara älskar karaktärernas resonemang kring litteraturen! Toru själv är en omläsare. Ofta tar han upp Den stora Gatsby som han gillar mest, läser ett par sidor här och där. Det är inte en sida som känns tråkig. Den är helt enkelt storslagen. Sedan gillar han författare som Scott Fitzgerald och John Updikte. Han kompisar läser samtida japanska författare och de kan han inte riktigt med. När smaken är så olika finns det helt enkelt inte mycket att prata om, känner ni igen det?
Kompisen har som regel att inte röra en bok av en författare som inte har varit död i åtminstone trettio år. Det är de enda böckerna han litar på. Allt annat är osäkra kort eftersom han inte vill ödsla tid på sådant som inte har överlevt. Favoriterna är Balzac Dante, Joseph Conrad och Dickens.

Är ni omläsare? Skulle ni klara att exempelvis välja ut tio böcker och endast läsa dem under ett år?

Jag fascineras själv av tanken. Vilka skulle vara med i den samlingen? Definitivt Brott och straff, Madame Bovary, Stäppvargen, Utvandrar-serien och Vindens skugga. De skulle jag kunna läsa om och om igen.

Fast varför gör man inte det då? I mitt yrke måste jag läsa och ha koll på vad som kommer ut, fast det är en dålig ursäkt för det hade förmodligen varit likadant om jag haft ett annat yrke. Det kommer så mycket spännande och nytt hela tiden, man vill läsa allt men det går ju inte! Är det ett konstigt resonemang, tycker ni?

Lars och Pernilla är ett par i trettioårsåldern. De lever ett tämligen normalt liv, och de goda samboåren har satt sina spår både här och var. Tills en dag, Pernilla vänder allt upp och ner genom att avslöja sina sexuella fantasier. Stackars Lars får vända och vrida på sig själv; varför vill hon ha med en man till? Räcker han inte till? Är detta något som ALLA gör? Kanske är det bara han som är fyrkantig? Sakta men säkert börjar en skakig bana, och förhållandet sätts minst sagt i gungning. Lite smårolig sommarläsning, när man vill ha något lätt att förströ sig med.

Jag åker till havet om en vecka, räknar ner varje dag nu! Hoppas ni har det bra, märker på statistiken att ni är på semester så jag uppdaterar inte lika ofta nu under sommarmånaderna. I augusti blir det som vanligt igen!

Lilla huset på prärien serien. En nostalgitripp så det förslår. Beskåda den här vyn som ligger och utgör härlig sommarläsning. Jag älskade den här serien som barn. Min man och jag har roat oss med dvdboxarna och har hittills kommit två säsonger in i serien. Den är förstås oerhört sötsliskig men också den ultimata verklighetsflykten efter en tung arbetsdag.

Men vad läser jag i första boken? Pappa Charles har minsann redan tagit fram remmen och pryglat sina stackars barn vid två fillfällen. Lilla Laura och Mary ifrågasätter till och med vad det är för konstiga föräldrar som inte ger deras kompis stryk, så som han betett sig. En liten inblick i dåtidens syn på barnaga som totalt gått förbi i filmatiseringarna (tack och lov kanske vi ska säga?) Vid ett annat tillfälle berömmer Charles mammans vackra midja "som han kan nå runt med sina bara händer".

Motivering till nobelpriset:

“som i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet”

Om författaren:

J.M. (John Maxwell) Coetzee är född i Kapstaden, Sydafrika. Fastän han har boerbakgrund, pratades det engelska i hemmet. Han fick också chansen att studera på en engelsk skola, trots att nationalistpartiet, efter att ha erövrat makten 1948, stiftade nya lagar för att förhindra barn med boerbakgrund att växa upp med engelskan som förstaspråk.

Sitt internationella genombrott fick Coetzee med romanen "I väntan på barbarerna" 1980 som i allegorins form skildrar de vitas rädsla för de svarta massorna, samtidigt som den i Joseph Conrads anda beskriver imperialismens våldsstruktur.

1999 blev Coetzee den förste att tilldelades Bookerpriset en andra gång. Detta för romanen "Onåd"

Onåd

I romanens början inleder en vit medelålders universitetslärare i Kapstaden, en affär med en av sina studenter. Eller en affär är kanske att ta i? Kärlekshistorien baserar sig på hans behov och själva akten känns mer eller mindre som en våldtäkt? Skandalen är snart ett faktum, och mannen sparkas från sin tjänst. Han reser till ett betydligt lugnare liv, på sin dotters gård i en annan del av Sydafrika.

Men i området som nästan helt befolkas av svarta håller maktbalansen på att skifta. En dag kommer tre män in på gården, och deras handlingar skändar Lucy för livet. Trots detta vägrar hon att ge upp. Kvar lever hon i en slags onåd, och stiger allt djupare in i mörkret.

Apartheidssystemet och skillnaderna vita/svarta känns oerhört påtagbara, och Coetzee har valt en vit berättare. Jag tycker Coetzee hela tiden laborerar i "Joseph Conrad anda" med konceptet "Det mörka Afrika". Invånarna skildras som buskiga våldsmän samtidigt som landet beskrivs som primitivt och underutvecklat?

I väntan på barbarerna

Coetzees genombrott blev min "nya bekantskap" med författaren ifråga.

Någonstans i den afrikanska öknen hoppas en åldrande borgmästare om ett lugnt och stilla liv. Men konflikterna i området ökar, mellan nomadfolket och de människor som tycker sig ha större rätt att finnas till än de andra. De bestämmer sig för att utrota nomaderna. Borgmästaren hamnar i en sits där han faktiskt måste ta ställning. Ska han hjälpa de oskyldiga med risk att själv råka illa ut, eller ska han blunda för det som händer?

Särskilt fascinerade (motbjudande?) är den "relation" han får till den misshandlade barbarflicka han tar med till sitt hem. Denna konflikt utspelar sig överallt, i hela världen och handlar i slutändan om människans val att påverka det som sker- eller blunda.

Jag tjatar om det igen och igen (om det nu finns någon av Amorosos läsare som har missat detta innan :-) Joseph Conrads Mörkrets hjärta och Sven Lindqvists Utrota varenda jävel, är superfina att ha i bagaget som bakgrundshistorier vid sådana här skildringar.

Ett dåligt år

Så här skriver Adlibris om "Ett dåligt år".

"Den gamle författaren och den sensuella Anya bor i samma hus. En dag möts de i tvättstugan. Han fängslas genast av henne, av hennes ungdom, av hennes kropp. Han vill ha henne, men inser att en sådan önskan naturligtvis är helt befängd och fullkomligt utsiktslös. För att ändå få vara i hennes närhet frågar han om hon vill hjälpa honom att renskriva texter. Motvilligt tackar hon ja. Väl medveten om hans motiv spelar hon med i hans spel. Med stigande irritation ser pojkvännen Alan på hur relationerna mellan Anya och den gamle mannen djupnar, och han tänker ut en illvillig plan."

Det mest utmärkande med Ett dåligt år, är kanske att Coetzee laborerar med berättartekniker. På varje sida får var och en av bokens huvudkaraktärer komma till tals. Vi har den gamla mannen själv, som vi lär känna genom hans kritiska texter. Vi möter Anya och den relation som utvecklas mellan dem, och sist hennes sambo Alan som känner sig alltmer provocerad av den gamla mannen, framförallt av hans åsikter men också av det faktum att Anya dras till manenn. Om Alan kan sägas stå för sin samtids marknad och snabbhet, står den gamle mannen för en annan insikt, eller "passivitet" som Alan uttrycker det. Detta märks inte minst genom den plan som senare målas upp.

Anya kommer in som en fläkt i den gamla mannens liv med sin korta röda klänning, men tack och lov är det inte det enda hon gör. Coetzee höjer henne, gör henne till en Sonja. En vägledare in i slutet. Ett dåligt år handlar om de stora livsfrågorna; den handlar om kärlek, ensamhet,
åldrande och döden. Den var tidvis så vacker att den fyllde flera sidor i den lilla svarta boken.

Efter att ha läst vad Svenska Akademin skriver, blir jag oerhört sugen på att läsa I hjärtat av landet.

"In the Heart of the Country, har drag av psykosskildring. En förgrämd hemmadotter betraktar med ovilja sin fars kärleksförbindelse med en ung färgad kvinna. Hon fantiserar om att mörda de båda, men av allt att döma väljer hon snarare att sluta sig inne i en pervers pakt med en tjänare i huset. Det egentliga händelseförloppet går inte att fastställa, eftersom läsarens enda källa är hennes anteckningar, där lögn och sanning, råhet och förfining skiftar nyckfullt från rad till rad. "

Tidningar skriver:

Svt, DN,

Bloggare skriver:

Paulas böcker, helenas böcker, Oskorei, Theresans, Bokhyllan, Litteraturtips, Arons blogg, Tobias bokblogg, Filosofigruppen Sherpa,